Få har missat att helt oavsett om det är en förklaring till det dåliga valresultatet i höstas eller inte så har Socialdemokraterna problem med sin samhällsanalys. Socialdemokraterna är visserligen ingalunda ensamma om att vara utrustade med politisk karta och kompass av begagnat snitt, men medan ingen verkar bry sig om exempelvis Centerpartiets famlande tillvaro, är det en nationell angelägenhet vad socialdemokrater tänker. Följaktligen är partiets kriskommissions seminarier öppna och direktsända i tv.

21 och 22 januari samlades kriskommissionen, tillsammans med en grupp riksdagsledamöter och andra förtroendevalda (Mona Sahlin tittade förbi en stund) för att prata skolfrågor och socialpolitik. Två politikområden som under en lång period utgjorde hörnpelare i det socialdemokratiska samhällsbygget, två samhällsfrågor om vilka partiet inte riktigt vet vad de ska tycka. Kriskommissionen är en intellektuell övning som ställer fler frågor än den ger svar. Det är en sliten beskrivning, men här passar den faktiskt väl in, eftersom processen är uppriktig.

Vad gäller skolpolitiken gav talarna och diskussionerna under seminariet en bild av en skola som allt mindre kompenserar för elevers olika bildningsbakgrund. Föräldrarnas utbildningsnivå och det kulturella kapital som förs över blir en allt viktigare faktor för elevernas betyg. Samtidigt bidrar storstädernas allt starkare segregation kombinerat med fria skolval till en situation där utrikes födda akademikerföräldrar skickar sina barn från förorten in till skolor i stadskärnan. Väl där märker de hur de nya klasskamraters föräldrar, när vitheten inte längre är självklar norm i klassrummet, väljer att flytta sina barn till en annan skola. “Föräldrar väljer inte skola, de väljer klasskamrater”, som Erik Nilsson, tidigare skolborgarråd i Stockholm och nu skolchef i Botkyrka, uttryckte det.

De socialdemokrater som under många år skyllt elevers sjunkande resultat på kommunaliseringen som genomfördes under 1990-talet kan fortsätta med det, liksom deras motståndare. Området är nämligen, beklagligt nog, relativt obeforskat, vilket ger upphov till mer av typiskt svensk skolpolitisk debatt: Endimensionella perspektiv och diskussion kring det mätbara (betyg, resurser per elev, lärare per elev och så vidare) och avsaknad av diskussion kring det som faktiskt har effekt, som starkare skolmyndigheter, aktivt chefskap och bättre lärare. I dagsläget kommer i princip alla sökande in på lärarhögskolan, över 9 000 personer utbildas, behovet är ungefär hälften så stort. I Finland, ett exempel som gärna lyfts fram i debatten som något att sträva efter, antas en av tio sökande.

Det seminarium som behandlade socialpolitiken gav inte heller det en särskilt ljus bild. Den svenska och skandinaviska välfärdsmodellen är en stor historisk framgång, men utvecklingen under det senaste decenniet tyder på att den inte längre klarar av att hantera den relativa fattigdomen bland de som saknar arbete. Störst risk att drabbas av relativ fattigdom har barn till ensamstående utrikes födda föräldrar. Samtidigt har de flesta barnfamiljer i Sverige en god ekonomisk tillvaro. I politiken brukar det kallas “ökade klyftor”.

Sannolikt hänger de ökade klyftorna samman med trygghetssystemen, som perforerats, lappats och lagats (av socialdemokratiska såväl som borgerliga regeringar) så till den grad att förutsägbarheten i dem inte sällan är bortblåst, vilket underminerar förtroendet för dem, alternativt gör dem omöjliga att nyttja. A-kassan blir ingen omställningsförsäkring om det tar tre månader att få sina utbetalningar samtidigt som hälften av alla öppet registrerade arbetssökande inte har rätt till ersättning, då de inte kvalar in, som det heter. Ovanpå det finns sjukförsäkringssystemet, som både blir allt rörigare och mer oförutsägbart, samtidigt som det ska hantera att allt fler fenomen klassificeras som ohälsa, bland annat ADHD, och därmed faller inom dess ramar.

Runt hörnet väntar frågeställningar kring vad det socialdemokratiska svaret är på en trend där allt fler skaffar privata försäkringar mot arbetslöshet och sjukdom, då sådana lösningar utanför (det berömda) systemet sätter policy ur spel. För den politiker som vill driva arbetslinjepolitik blir det svårare att göra kopplingar mellan a-kassenivåer och arbetslöshet om löntagarna har plusförsäkring vars effekter inte syns.

Ironin i att skolans kompensatoriska roll har blivit svagare samtidigt som det sociokulturella arvet blivit viktigare för betygen är stor, särskilt när klyftorna ökar och trygghetssystemen vacklar. En stor del av den policy och förvaltning som tycks ligga bakom har drivits fram av socialdemokrater. Syftet med kriskommissionens arbete är delvis odefinierat. Det är fortfarande oklart vad de ska komma fram till och vad den kunskapen ska generera i form av underlag till beslut.

Samtidigt är kriskommissionen en av få fasta punkterna på riksnivå i Socialdemokraterna. Partiledaren är på väg bort, riksdagskansliet och partikansliet ska slås samman och riksdagsledamöterna har fortfarande inte bemästrat oppositionsrollen. Kriskommissionen tillåter sig själva att vara ifrågasättande, kritiska, akademiskt utforskande och öppna. Förhoppningsvis mynnar det ut i något mer användbart än det som producerades av de så kallade rådslagen. Att fånga upp kriskommissionens arbete är därmed en del av kravprofilen för den nya partiledaren.