Svenskt näringslivs-bossen Carola Lemne hämtar inspiration till sin långlönepolitik i Englands låga skatter. Men hennes analys sjunker någonstans mellan Dover och Calais.
Inför den stundande avtalsrörelsen har nivåerna på lägstalönerna som vanligt debatterats flitigt av arbetsmarknadens parter.
Facken vill se en ökning medan arbetsgivarsidan med Svenskt näringslivs Carola Lemne i spetsen vill bromsa löneökningstakten och i vissa fall frysa lägstalönerna (vilket på sikt innebär reallönesänkningar).
Lägre lägstalöner är något som arbetsgivarorganisationer alltid vill ha, men inför just avtalsrörelser råkar det ofta finnas faktorer som gör att det är extra nödvändigt för svensk arbetsmarknad.
Just den här gången har exempelvis den stora flyktingströmmen angetts som ett särskilt ömmande skäl för att vara sparsam med löneökningarna.
Svenskt näringsliv är dock väldigt noga med att inte hävda att låginkomsttagare borde få det sämre. Sänkta lägstalöner ska kompenseras med sänkta skatter för låginkomsttagare, menar man. Ingen som jobbar ska få mindre kvar att leva för.
Lemne brukar peka ut England som en förebild i det här avseendet. Deras höga grundavdrag gör att man bara betalar skatt på årsinkomster över 10 600 pund, eller ungefär 140 000 kronor. Skatten på inkomster utöver det ligger på 20 procent för låginkomsttagare.
En vuxen, heltidsarbetande person som tjänar lägstalönen inom handeln i Sverige har i dag en månadslön på 19 739 kronor. Det innebär en nettolön på 15 813 kronor, givet 30 procent i marginalskatt. Hade samma person bott i England hade hen bara behövt tjäna 16 850 kronor i månaden för att få ut samma nettolön.
Om vi skulle införa samma skattenivå i Sverige som i England, skulle alltså lägstalönen inom handeln kunna sänkas med 15 procent utan att någon fick mindre pengar kvar i plånboken.
Så långt fungerar Lemnes exempel riktigt bra. Men att bara importera Englands skattesystem är att plocka russinen ur kakan. Vi måste rimligtvis importera storleken på deras offentliga sektor också. Och i den ingår exempelvis inte barnomsorg.
Barnomsorgen i England är dyr: 1 306 pund i månaden för två barn i ett storstadsområde som London, vilket motsvarar ungefär 17 000 kronor. Kostnaden per månad för två barn i Sverige är runt en tusenlapp för låginkomsttagare beroende på hushåll. Förebilden England blev plötsligt väldigt mycket mindre attraktiv för alla föräldrar med låg inkomst.
Greater London Authority, regionstyrelsen i London, räknar varje år ut the living wage – eller levnadslönen – i staden. Det är den lägsta lön som krävs för att kunna leva ett acceptabelt liv och är ett snitt för olika typer av hushåll – alltifrån barnfamiljer till ensamstående utan barn.
År 2014 beräknades levnadslönen för en heltid till 9,15 pund i timmen, vilket motsvarar runt 120 kronor i timmen. Den ligger alltså i nivå de svenska avtalsenliga lägstalönerna, som inom handeln ligger på 118 kronor i timmen. I London krävs det alltså löner i nivå med svenska kollektivavtal för att kunna leva ett acceptabelt liv. Det är betydligt mer än den lagstadgade minimilönens nuvarande nivå på 6,70 pund i timmen.
Att levnadslönen i London hamnar så mycket högre än minimilönen beror inte främst på de höga boendekostnaderna i London. Uträkningen är nämligen baserad på en familj som bor i någon typ av social housing, alltså bostäder som är öronmärkta för ekonomiskt svaga grupper.
Det är framför allt kostnaderna för just barnomsorg som drar upp levnadslönen till svenska kollektivavtalsnivåer – trots att en låginkomsttagare i London får betydligt mer kvar i plånboken efter skatt än vad en svensk låginkomsttagare får.
I beräkningen av levnadslönen ingår också behovsprövade bidrag. En sänkning av bidragen skulle innebära att den lön som krävs för att leva ett acceptabelt liv behöver vara ännu högre.
I sin senaste budget skär den konservativa regeringen ner på de här bidragen. Enligt David Cameron ska låginkomsttagare i stället kompenseras med en höjning av den nationella minimilönen till 7,20 pund i timmen från och med april 2016.
Sänkta bidrag i kombination med höjd minimilön kommer ändå innebära en förlustaffär för Englands låginkomsttagare, konstaterar tankesmedjan Resolution foundation. Deras rapport visar bland annat att ytterligare 200 000 barn kommer hamna under fattigdomsgränsen under 2016 till följd av den förda politiken.
Mycket talar alltså för att levnadslönen – den lön som krävs för att leva ett acceptabelt liv – i framtiden måste öka ännu mer till följd av de sänkta bidragen. Gapet mellan levnadslönen och den lagstadgade minimilönen kommer alltså öka ytterligare.
Ironiskt nog kallar ändå regeringen den nya, höjda minimilönen på 7,20 pund i timmen för the national living wage.
Svenskt näringsliv menar att sänkt lägstalön och sänkt skatt för låginkomsttagare kan ta ut varandra, så att nettolönen blir densamma. Det finns dock en annan nettoeffekt som är mer relevant i sammanhanget: kostnaderna för att leva är ungefär desamma för låginkomsttagare, oavsett om du betalar de nödvändiga utgifterna via skattsedeln eller ur egen ficka.
Kostnaden för att garantera medborgarnas grundläggande behov är också hyfsat konstant, oavsett om behoven tillgodoses av arbetsgivaren genom lön eller om det offentliga behöver stå för mellanskillnaden genom bidrag.
Det där med att tjäna på skattesänkningar är mer en höginkomsttagargrej.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
