Dagens Nyheters reportage om Lilla hjärtat har med rätta väckt uppmärksamhet och politikers engagemang. Men vi måste också prata mer om ombudets roll, menar Jonas Nordling.

FREDAGSMYS | Berättelsen om Lilla hjärtat har med rätta väckt uppmärksamhet och politikers engagemang. Men vi måste prata mer om ombudets roll, menar Jonas Nordling. 

Det är lätt att få tunnelseende i dessa coronatider, då all offentlig diskussion av naturliga skäl kretsar kring händelseutvecklingen runt covid-19. När samhällets agerande småningom ska utvärderas hoppas jag att vi orkar komma ihåg alla skeenden.
(Att utlysa en form av undantagstillstånd, och ge polisen mandat att skingra folksamlingar kan till exempel kommuniceras på olika sätt. Men jag antar att det i dessa auktoritetssuktande tider måste ske direkt i Public Service, eftersom det ska illustrera handlingskraft. Men det kan också leda till ett chickenrace i auktoritära budskap. Som när Jimmie Åkesson närmast reflexmässigt vill förbjuda fler folksamlingar än regeringen.)

För den som har andra budskap än smittbekämpning dessa dagar är det extra tufft. Regeringens utredare angående välfärdsteknik i äldreomsorgen kunde till exempel ha valt en bättre dag att presentera sitt arbete. Få redaktioner hann nog med att kolla in den utredningen under torsdagen. Förhoppningsvis hamnar den ändå i fokus småningom. Diskussionen om digitaliseringens effekter är trots allt ännu i sin linda, vilket vår senaste panelpodd belyste väl.

En händelse som dock lyckats tränga genom coronarapporteringen är Dagens Nyheters reportage om Lilla hjärtat. Berättelsen om den lilla flickan som dog efter att ha återförenats med sina biologiska föräldrar fick stor uppmärksamhet. Såväl socialminister Lena Hallengren som moderatledaren Ulf Kristersson har visat vilja till handling när det gäller att ändra regler som skapar situationer som dessa. Historien om Lilla hjärtat är ju dessvärre bara ett exempel. Andra liknande fall sker runt om i landet.

Det är naturligtvis tacksamt att lagar och rutiner ses över efter granskningar som denna, och samtidigt tragiskt att det krävdes ett dödsfall för att något ska hända.

Fallet med Lilla hjärtat visar dock också ett annat strukturfel, som inte lika lätt går att åtgärda med hjälp av regeländringar. I normala fall brukar ett juridiskt ombud företräda sin klients intressen. Det är en grundregel som hela rättssystemet bygger på. Men i detta fall bytte advokaten som var den lilla flickans ombud plötsligt åsikt om vad som var hennes bästa.
Från att ha förordat att Lilla hjärtat skulle bo kvar i familjehemmet i den första domstolsprövningen, menade advokaten i nästa instans att flickan mådde bättre av att få förenas med sina biologiska föräldrar. Trots att den missbrukande pappan vägrat drogtester och mamman som lider av psykisk ohälsa uteblivit från besök hos psykiatrin. Och trots att Socialnämnden angav att de saknade insyn i förhållandena hos de biologiska föräldrarna.

Den ansvarige advokaten har inte gett några intervjuer utöver några kortfattade skrivna meddelanden till DN:s reporter. Men under torsdagen kom ett uttalande som dock egentligen inte tillför något nytt. Advokaten anser fortfarande att han handlat korrekt:

Lagstiftningen säger att barn ska förenas med sina föräldrar så snart det finns förutsättningar för det. Jag ändrade inställning till LVU-vård i kammarrätten. Det beror på att situationen hade blivit annorlunda. Redan i förvaltningsrätten konstaterade alla att föräldrarna hade gjort framsteg men det var inte tillräckligt. Vid kammarrättens förhandling hade föräldrarna gjort ytterligare framsteg och situationen var stabil.

Det som därefter hände stod utanför hans kontroll, menar advokaten. I ett sms till DN har han även skrivit: Om en sämre situation uppstår ska givetvis socialtjänsten vara uppmärksam på det och vidta åtgärder igen om det behövs. 

Det är klart att det är lätt att vara efterklok. Men nog känns det som om advokaten i detta fall inte riktigt haft sin klient i fokus. Även om lagen förordar återförening så bör en försiktighetsprincip alltid vara grunden, kan en tycka. Kan det vara så att detta ärende visar på en maskinell inställning hos ombudet som vi inte riktigt kan/vill ta in? Och som vi inte kommer till rätta med, oavsett lagändring? Att det även krävs en fördjupad diskussion om rollen för ett juridiskt ombud i situationer som denna? Jag vet inte, men hoppas i alla fall att det finns utrymme även för en sådan dimension i efterspelet kring Lilla hjärtat.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör