Under “Skolans dag”, arrangerad av Lärarnas Riksförbund på Kulturhuset i Stockholm, gick (naturligtvis) en politisk debatt mellan riksdagspartierna av stapeln. Debatten visade på ett obehagligt tydligt vis hur låg den intellektuella nivån är i den här valrörelsen.

De sju debattörerna bedyrade att det mellan dem och framför allt mellan blocken finns enorma skillnader i skolpolitiken. Sedan pratade de, på allvar, om huruvida lärartätheten per 100 elever under förra mandatperioden var 8,1 eller 8,2. Nästan hela debatten kom att handla om mikroskopiska nyansskillnader som absolut skulle kunna lösas om alla släppte ett par kilo prestige.

Den tydliga skillnad som finns handlar om hur många miljarder staten ska satsa på skolan under nästa mandatperiod. Roligare och bättre hade det blivit med en diskussion om varför de rödgröna vill satsa mer, varför de borgerliga tycker att deras nivå är mer rimlig. Men icke. Skolan är kanske det politikområde där debatten förs längst bort från vad som faktiskt händer, vilket göder dåligt underbyggda, retoriska, arroganta och ilskna uttalanden. Då får vi en situation där alla skyller på varandra om varför ingen konsensus har kunnat nås under innevarande mandatperiod. Ska sanningen fram har alla kladdat rejält i det bristande ansvarstagandets syltburk.

Det är förvisso inget nytt att politiker devalverar sitt tonläge till maximalt enklast budskap när det är kampanjdags. Politiker säger gärna att det är mediers fel, då komplexa resonemang inte får plats i flödet, vilket inte är en helt oriktig analys. Att inte kunna undvika det i en debatt som har i princip noll mediebevakning avslöjar dock att problemet inte i första hand är vilka medier vi har.