I klimatfrågan möter vi vår egen dödsångest.
Klimatfrågan har försvunnit från dagordningen. När ett nytt klimattoppmöte nu pågår i den polska huvudstaden Warszawa är den mediala bevakningen minimal.
Världsledarna kommer undvika att bege sig dit. För vem vill ha ännu ett politiskt svek om vår tids ödesfråga på sitt samvete? Samtidigt; när väljare får ranka den fråga som oroar dem mest inför framtiden är svaret miljön. Den oroar mer än arbetslöshet och växande klyftor.
Det är inte så konstigt. I klimatfrågan möter vi vår egen dödsångest och insikten om hur sårbara vi är. Vi har själva ställt till det. Vi undviker själva att göra något åt det.
Risken för krig kommer att öka och den ekonomiska tillväxten sakta in. Bilderna från Filippinerna med byar och städer i ruiner ger en fingervisning om vad som rymmer sig bakom orden ”extrema väderhändelser”. Torka, svält, sjukdomar. Den läckta versionen av IPCC:s kommande rapport har en kärv skärpa.
Först kommer klimatförändringarna att visa sig indirekt med social oro, våldsamma protester, inbördeskrig och fattigdomschocker. Sedan kommer de direkta skadorna.
När vi ställs inför det faktum att vi håller på att förstöra vår gemensamma planet – försämra utsikterna för mänsklighetens överlevnad – är det klart att vi blir skräckslagna. Det vore omänskligt annars.
Det är den postpolitiska individens skärseld. Det räcker inte att baka surdegsbröd på ekologiskt mjöl eller att ta tåget till svärmor. Om vi ska bryta den dramatiska uppvärmningen av jorden behöver vi nå en global enighet. Vi är utelämnade till våra medmänniskor och politikers förmåga att se bortom nationsgränsen och nästa val.
”Miljöskatter är inte populära, det ska vi inte blunda för. Många medborgare eller företagare är inte förtjusta i att höja skatten.”
Magdalena Andersson, Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson, fick i fredags frågan om hon kan tänka sig att höja koldioxidskatten när hon deltog på Naturskyddsföreningens stora jobb- och miljödag. Svaret blev tveklöst nej.
Det man kan ge henne är att hon åtminstone är ärlig. Att våga höja koldioxidskatten svider om man vill vinna ett val. Folk kommer att bli förbannade. Ska vi inte ha råd att åka till Mallis längre? Vill ni utrota glesbygden?
OECD, IMF och Världbanken må vara eniga om att koldioxidskatter och utsläppshandel är de mest effektiva styrmedlen för att minska utsläppen. Men vill man vinna val är det bäst att sitta still i båten. Det vet både ett socialdemokratiskt parti som just genomgått sin största kris – liksom en regering som är väl medveten om hur svårt det är att vinna en tredje mandatperiod i rad.
Uppförstorat till ett globalt scenario var det exakt vad som utspelade sig under klimattoppmötet i Köpenhamn 2009. När världens mäktigaste politiker hade möjlighet att fatta ett beslut som generationer hade tackat dem för vägde de inrikespolitiska striderna tyngre.
Behöver det vara så?
Det krävs mer av den politiker – inte minst i pedagogisk förmåga – som vill stå för en framtidsvision. Men de möjliga svaren finns där. Vissa mer konkreta än andra, som investeringsbudgetar eller klimatpolitiska ramverk.
Jag vill gärna tro att vår samtid klarar av att ta in de svåra frågeställningarna. Om någon bara vågar sig på att försöka förklara dem. Vår värld är i desperat behov av politiskt ledarskap.
Alternativet är att vi kan vara tacksamma för att många av oss kommer att vara döda bortom 2050. Det är ingen vacker värld kommande generationer får leva i om vi inte snarast gör något åt den globala uppvärmningen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
