Vi måste minnas hela historien

Debatt Folkmordet i Gaza är inte bara avskyvärt utan reser också många frågor. Det alldeles självklara är: hur kunde detta hända igen? Men också andra. Är allt mänskligt liv lika mycket värt oavsett ursprung? Kan en brutalitet överskugga en annan?

För 80 år sedan, den 20 juli 1945 anlände min pappa med Röda korsets ”vita båtar” till Sverige. Han hade på ett mirakulöst sätt överlevt helvetet på jorden.

Efter arresteringen 1940 genomled pappa Richard och hans bror Marian först Gestapos högkvarter (Aleja Szucha), fängelset i Warszawa (Pawiak) och därefter koncentrationslägret Auschwitz och de mindre kända koncentrationslägren Neuengamme och Watenstedt. De skickades till Auschwitz – för att de var polacker.

Det industriella förtrycket

Vid ankomsten till Auschwitz fick Rick och Toni randiga fångdräkter med en röd triangel och bokstaven ”P”– för ”Polen”. Det var en tydlig markör att de fängslades för sin polska identitet. Många andra i deras transport hade samma märkning.

Detta systematiska sätt att klassificera fångar visar på den noga planerade förföljelsen av olika grupper i samhället, inklusive polacker. De fängslades, misshandlades och riskerade sina liv varje dag. I Auschwitz förlorade Richard sitt namn och fick i stället ett nummer 3827. Marian fick 4711. Denna avindividualisering drabbade alla  oavsett ursprung. Det systematiska berövandet av identitet drabbade judar, romer, polacker, homosexuella och andra. Detta var en del av det industriella förtrycket.

Över 2 miljoner etniska polacker mördades under den nazistiska ockupationen. När det gäller Förintelsen är det mindre känt om nazismens försök att utrota hela den polska identiteten och kulturen genom att fängsla, tortera och döda intellektuella, politiskt aktiva och avvikande. Det var begreppet ”Lebensraum” som var Nazisternas mål. För nazisterna var den polska intelligentsian ett hot. Genom deras bakgrund som utbildade och civilt aktiva personer bedömdes bröderna som samhällsfarliga. Det visar att lägerfångenskap inte bara handlade om religion utan också om kultur, klass och nationalitet.

”Var han polack”

Starka röster som Hédi Fried och Livia Fränkel har lämnat oss. Deras berättelser berörde, fick stor spridning och lever mitt ibland oss även i dag. Min pappa lämnade på motsvarande sätt, men inte med lika stor uppmärksamhet sin berättelse i boken ”Arbete ger frihet (Arbeit macht frei)”.

Historien måste hållas levande och nå ungdomarna av i dag. Därför har jag publicerat en skol- och ungdomsversion som heter ”Varför just jag? Om att överleva Auschwitz I, Neuengamme och Watenstedt”.

En otäck känsla kryper på, är inte alla levnadsöden lika värda? Ofta dyker frågan upp ”Var han polack?”. När jag svarar ”ja” vänds intresse ofta till ointresse.

Den tid vi lever i nu är farlig på många sätt. Vi ser en tilltagande repression och hur auktoritära regimer vinner mark. Grupper ställs mot grupper. Skuldbeläggning tilltar i styrka. Det är då vi måste minnas och vaccineras mot de många former av förtryck som auktoritära regimer har som strategi för stärka sin makt. Då måste vi i demokratiska länder med yttrandefrihet och stark känsla för alla människors lika värde slå vakt om just alla människors lika värde. Vi vet inte vad som lurar runt hörnet. Vi vet bara att okunskap är den främsta grunden för att slå split och ställa människor mot varandra. Om vi ska minnas historien och ha det som ett vaccin mot folkmord, nu eller i framtiden så måste vi minnas hela historien.

Forum för levande historia har i en rapport ”Uppfattningar om Förintelsen” (2018) visat på betydelsen av överlevarnas vittnesmål och hur dessa bidrar till personlig beröring och ökad historieförståelse.

Vi lever i en tid av polarisering. Historia som skrivs om. Då måste alla berättelser berättas om vad som händer när totalitära regimer förföljer enskilda individer för deras tro, bakgrund eller tillhörighet. Allas berättelser måste räknas.

Stefan Kazikowski