Att vara folkvald eller jobba på uppdrag av folkvalda är inte vilket jobb som helst. Ska politiken bli trovärdig behövs det mer än karensregler för ministrar och statssekreterare.

Valår innebär inte bara uppskruvat tonläge mellan partierna och en intensifierad mediebevakning. Det skapar också en guldrusch inom påverkansindustrin, de många byråer och aktörer som tjänar pengar på att påverka politiska beslut på uppdrag av privata intressen.

Nu, när vallöften ska beslutas och kommuniceras, står mycket på spel. Hur blir det med vinster i välfärden? Hur ska kapital beskattas?

Och om det blir regeringsskifte i höst börjar en rockad mellan byråer och departement, där konsulter knutna till det vinnande partiet kliver in i politiken. Förlorarna går inte sällan åt andra hållet.

Lobbyismen är numera så vanlig att vi sällan reflekterar över den. Påverkansindustrin har normaliserats, blivit en del av den ordinarie politiska processen.

Fast den skapar allvarliga problem för demokratin.

Redan 1999 varnade en offentlig utredning för konsekvenserna av oreglerad lobbyism.

»2000-talets styrelseskick kommer att ställa stora krav på medborgare och politiker eftersom de i allt högre grad konfronteras med välplanerade opinionsbildningskampanjer och påverkansförsök.« Och: »lobbyismen kan bli ett allvarligt demokratiproblem«.

Sedan dess har påverkansindustrin vuxit explosionsartat – bara i Sverige har den tredubblats i omsättning. Utan att vi gjort något åt bristen på insyn och intressekonflikter mellan uppdragen. Svängdörrarna har varit vidöppna.

Faktum är att Sverige sticker ut. Till skillnad från exempelvis Tyskland och Frankrike saknar vi helt lagar och regler för relationen mellan lobbyister och beslutsfattare. Antikorruptionsnätverket Transparency International har vid flera tillfällen varnat för att Sveriges slapphet inför lobbyismen och påverkansindustrin öppnar för korruption.

Därför är det på tiden att civilminister Ardalan Shekarabi tycks ta problemet på allvar. I slutet på februari föreslog regeringen att det ska införas en karens om två år för ministrar och statssekreterare som går till ett jobb utanför staten.

Äntligen.

Att naivt blunda inför välfinansierade privata intressen som försöker styra den politiska processen håller inte.

Samtidigt är det viktigt att poängtera att en karens bara löser en liten del av problem med påverkansindustrins demokratiska problem. Transparency International pekar i sitt remissyttrande till lagförslaget på att det förbiser från »risk för missbruk av känslig information eller kontakter« , att »det allmännas intresse skadas« och att »redan misstanken om intressekonflikter undergräver förtroenden för politiken«.

En karenstid för ministrar och statssekreterare blir därför lite trubbigt, inte minst med tanke på att lobbandet sker på alla nivåer, från kommun till stat.

Mer behöver göras. Här är några nyckelreformer, med inspiration från Tyskland och Frankrike, som snabbt och effektivt skulle demokratisera påverkansarbetet.

  • Regler för intressekonflikter gentemot tidigare uppdragsgivare.
  • Ett obligatoriskt register över lobbyister verksamma i Sverige.
  • Öppna kund- och uppdragsregister för påverkansaktörer.
  • Ett sökbart register över möten och kontakter mellan lobbyister och politiska beslutsfattare.

Reformerna skulle förhindra intressekonflikter och skapa en genomlysning av en bransch som i ärlighetens namn ofta agerat ljusskyggt.

Att naivt blunda inför välfinansierade privata intressen som försöker styra den politiska processen håller inte. Det gröper ur förtroendet för demokratin, ställer medborgarna vid sidlinjen.

Att vara folkvald eller jobba på uppdrag av folkvalda är inte som vilket jobb som helst. Det sker på uppdrag av medborgarna – och förpliktigar. Vi har helt enkelt rätt att kräva mer.