Vi har inte råd att fortsätta så här

Det här landet försökte rädda mig. Nu försöker det göra sig av med andra som mig.

Jag var åtta år när jag kom till Sverige. Jag kom från bomber, tortyr och ett land där barn tystas med våld. I Sverige fick jag för första gången vara barn – med lek, lärande och trygghet. Jag fick lära mig att värme inte bara kommer från solen, utan från människor.

Det var inte bara ett nytt liv. Det var ett nytt språk för vad det innebär att vara människa.

Men det språk jag lärde mig – solidaritet, rättvisa, jämlikhet – talas allt tystare nu.

Vi är ett land där de som tvingades lämna blev hörda först när de kom någon annanstans

Vi är ett land där över en halv miljon människor inte har råd med vinterskor, uppvärmning, kläder eller ens en enkel middag med vänner. Där ensamstående mammor tvingas välja mellan mat till barnen eller att betala elräkningen. Där barn fryser i tystnad och vuxna biter ihop tills tänderna spricker.

Vi är ett land där ett barn dog på akutmottagningen för att det inte fanns kirurg på plats. Ett barn. En fullt frisk tonåring. Och det kallas ”omorganisation”.

Vi är ett land där människor som har lärt sig svenska på egen hand, jobbar inom hemtjänsten, betalar skatt, köper hus, bygger liv – får veta att de ska lämna allt. Inte för att de gjort fel. Utan för att ett politiskt beslut ändrats. Utan övergångsregler. Utan ursäkt. Utan hjärta.

Vi är ett land där en mamma får stanna – men först efter år av rättslig kamp för att bevisa att hennes barn, fött i Sverige, faktiskt behöver sin mamma. En kamp mot ett system som sa: ”du har inte rätt att finnas här – trots att du är allt för någon annan”.

Och vi är ett land där de som tvingades lämna, blev hörda först när de kom någon annanstans. Där deras ord, som misstänkliggjordes här, blev trodda där. Det som var osynligt här, blev synligt där. De var inte mindre värda – bara i fel land.

Samtidigt breder hatet ut sig. Organiserat. Aggressivt. Målmedvetet. Unga pojkar dras in i en värld där våld är mening och rasism är tillhörighet. De formas inte i tomrum – utan i ett samhälle som svikit. I otryggheten, i ensamheten, i ilskan över att aldrig känna sig behövd.

Vi vet att hatet växer där tryggheten försvinner. När vården skärs ner. När jobben försvinner. När klassklyftor växer. När vissa får allt, och resten får höra att de är en kostnad.

Och samtidigt står politiken och pekar. På de som flytt. På de som ber om hjälp. På de som redan har minst. Man ställer kvinnor med rullator mot kvinnor i slöja. Som om båda inte förtjänar värdighet.

Det är en farlig tid. En tid då vi glömmer det viktigaste. Att varje liv bär på samma värde. Att varje människa bär på en historia vi inte har rätt att radera.

Jag kom hit som barn. Jag blev kvar. Och jag försöker ge tillbaka varje dag. I fabriken. I föreningen. I ringen. I politiken. Men jag ser hur Sverige förändras – hur det stänger sig.

Vi säger att vi inte har råd. Men vi har haft råd att sänka skatter för de rikaste. Vi har haft råd med vinstuttag ur skolan och vården. Vi har haft råd med förlorade liv – men inte med trygghet.

Det vi inte har råd med är att fortsätta så här.

Det vi inte har råd att förlora är varandra.

Jag minns hur det kändes när någon såg mig som barn. Jag minns första dagen på svensk skola. Doften av skolmatsalen. En lärare som sa mitt namn. Ett klassrum där ingen skrek. Jag minns vad det gjorde med mig.

Vi kan fortfarande vara det landet. Men vi måste välja det. Vi måste kämpa för det. Vi måste minnas att solidaritet inte är nostalgi. Det är motstånd. Det är kärlek i handling.

Och det är vi som avgör vad det här landet ska vara nu.

Erfan Kakahani (V), kurd, före detta landslagsman, politiker, industriarbetare – och svensk