Bild: Wikimedia Commons

I förra veckan gav Alltinget i Reykjavik klarsignal till en folkomröstning om islänningarna ska ersätta vad sparare i Storbritannien och Nederländerna har förlorat på de kollapsade isländska bankerna. Det verkar inte vara någon särskilt bra fråga att folkomrösta om. För självfallet bör islänningarna betala, annars kommer ingen att vilja göra affärer med islänningarna i fortsättningen. Ändå aktualiserar debatten om Icesave-lagen – som den kallas – en fråga också för folk som inte bor på Island.

Är det rimligt att det alltid är skattebetalarna och regeringarna som ska betala notan för finansakrobaternas misslyckande? Här finns det anledning att vara oroad. Banker och finansbolag har i land efter land räddats med skattebetalarnas pengar, politikerna har ofta och ogillande pratat om girighet, men inga verkliga försök till systemreformer har gjorts för att minska riskerna. Eftersom banker och finansbolag nu vet att någon annan hela tiden betalar notan, är frågan inte om nästa finanskris kommer utan när.

Vem bar då ansvaret för de isländska bankernas kollaps? En del av skulden får regeringen i Reykjavik ta på sig, som i början av 90-talet privatiserade sina statsägda banker och avreglerade dem. En annan del av ansvaret vilar på de finansiella myndigheterna i Storbritannien och Nederländerna, som gav islänningarna tillstånd att verka där, fast de borde ha ställt frågor varför de kunde ge småspararna så mycket mer gynnsamma villkor än deras egna banker.

En betydande del av skulden vilar på brittiska och holländska professionella investerare som var med och satte sprätt på spararnas pengar, trots att det tidigt gick att se att löftena om avkastning vilade på korthus.

Redan av denna summariska beskrivning framgår det absurda i att notan enbart ska betalas av det isländska folket. Det liknar lite grann kollektiv bestraffning, något som inte anses acceptabelt i något annat sammanhang.

En global ekonomi kräver förstås också en global rättsordning, för att kunna ställa de ansvariga till svars. Vi har ju inrättat en domstol i Haag för att på en global nivå utkräva ansvar av krigsförbrytare, eftersom brott mot mänskligheten annars riskerar falla mellan stolarna. Vi är alla i behov av en genomlysning av ansvaret i fallet Island, eftersom det som hänt där kan hända igen, till exempel i spåren av SEB:s och Swedbanks vårdslösa krediter i Baltikum.

En blygsam början skulle vara en offentlig hearing om kraschen för de isländska bankerna i OECD:s, FN:s eller EU-parlamentets regi.