Bild: stock.XCHNG

"Det nya arbetarpartiet" moderaterna blev ingen succé bland arbetarna. Nu tappar man också sina kärnväljare – militären, de unga IT-fantasterna, åklagarna och företagarna.

Sedan hösten 2006 har moderaterna minskat sin andel bland företagarnas röster med 7 procent, samtidigt som socialdemokraterna vunnit 5.5 procentenheter. Det framgår av Statistiska Centralbyråns senaste undersökning av partisympatierna.

Det är lätt att förstå. Förväntningarnas missnöje är alltid det starkaste missnöjet, och det fanns kanske överdrivna förväntningar bland företagarna att maktskiftet skulle innebära en stor nytändning.

Vad som däremot är obegripligt är att den borgerliga regeringen det första man gjorde var att höja de alla minsta företagens arbetsgivaravgifter, som den tidigare s-regeringen hade sänkt. Även om det rått högkonjunktur känns de huggen i företagarnas plånböcker.

Därför väntade 900 företagare, de flesta med små firmor, andäktigt i Viktoriahallen på Älvsjömässan i slutet av maj på vad statsminister Fredrik Reinfeldt skulle säga till dem.  Skulle han anslå en ton som stärkte deras mod och jävlaranamma?

Tvärtom. Statsministern sänkte dem. Han ville inte ta tillbaka den höjda arbetsgivaravgiften, utan förklarade mästrande att han föredrog att lägga pengarna på fortsatta inkomstskattesänkningar. Reinfeldt fick inte en enda spontan applåd. Han lät som en kamrer, förklarade bryggeridirektören Jens Spendrup efteråt. För i företagarnas verklighet – rätt eller fel – är jobbskatteavdraget en akademisk seminarieövning som inte ger särskilt många nya jobb.

Om Reinfeldt alltså verkar körd bland företagarna, så har det ändå funnits hopp i de här kretsarna om näringsminister Maud Olofsson. Hon har också fått fler företagarröster efter valet, enligt SCB.  

Som en kalldusch kom därför i förra veckan rapporten från Nutek om att istället för att minska företagens administrationskostnader – som idag är 100 miljarder om året – har dessa kostnader ökat med nästan 2 miljarder under Olofsson.

Nu har hon visserligen ett par år till på sig att uppfylla löftet om minskat regelkrångel, men det ser inte så lovande ut. Hennes problem är att hon egentligen inte äger frågan, utan den i hög grad avgörs av finansen. Där härskar finansminister Anders Borg, vars specialitet är att bulla upp nya undantag och särregler, och därmed sannolikt bidrar till att öka, inte minska, blankettfloden.

Visst. En regering skaffar sig alltid fiender. Men varför vårdar inte de borgerliga sina vänner?