Var det verkligen en organisationsförändring ungdomsvården behövde?

Det är lättare att göra en organisationsförändring av Sis så det i alla fall ser ut som att man är handlingskraftig. 

Regeringen vill lägga ned Statens institutionsstyrelser, Sis. Det framkom under en presskonferens på måndagen. En utredare ska få i uppgift att under det närmaste året se över verksamheten inom den kritiserade statliga barn- och ungdomsvården.

Kritiken har handlat om flera saker. Dels att det förekommit många avvikelser, det vill säga rymningar, från Sis-hemmen, dels att staten placerat grovt kriminella unga tillsammans med unga som inte alls är lika brottsbelastade, men som på Sis-hemmen fått ett nätverk som gjort dem mer kriminella.

Problemet kan också vara brist på resurser

Detta har varit och är seriösa problem. Det finns sedan tidigare ett förslag om att skapa ungdomsfängelser, där de grovt kriminella ska placeras. Det ställer förstås enorma krav på dessa fängelser. Grundprincipen bör nämligen även fortsatt vara att man inte sätter barn i fängelse, och det är svårt att förstå på vilket sätt det ska bli enklare att rehabilitera ungdomar och få dem att avstå från en kriminell bana genom att sätta dem på en anstalt där alla begått grova brott. Risken för att det blir förvaring för förvaringens skull är uppenbar.

Men det löser möjligen frågan om att Sis-hemmen varit en nyrekryteringsbas för organiserad brottslighet.

Mot den här bakgrunden är det oberoende av vilket svårt att se vad man vill åstadkomma med den rent organisatoriska förändring det innebär att lägga ned Statens institutionsstyrelser. Någon myndighet måste trots allt sköta systemet med Sis-hem och andra former av barn- och ungdomsvård. Risken är ganska stor att vi nu får en utredning som ska se över detta under ett år, därefter en process med regeringsbehandling, riksdagsbeslut och genomförande, som innebär att vi om cirka tre år står med en ny myndighet som gör ungefär det samma som den som nu ska läggas ned. När svaret på den utmaning Sis-står inför egentligen lika gärna kan vara brist på resurser.

Det finns generellt ofta en övertro på just organisationsförändringar, eller för den delen att sparka chefer. Kanske är det rätt väg att gå här. Det vet vi först när utredningen presenterar sina slutsatser. Men om det är något i verksamheten som bör åtgärdas, och det är det här, kanske det är bättre att ge sig på verkligheten istället för den organisatoriska överbyggnaden.

Men då blir det svårare att hålla presskonferenser och få det att se ut som man är handlingskraftig.