Minitoppmötet på Harpsund framstår som en dyster illustration av den svenska EU-debatten.

En britt, en holländare och en tysk åkte till Sverige. På ytan handlade det om hur många högerledare som ryms i Harpsundsekan. Men i själva verket var statsministern värd för ett möte med EU:s välbeställda vägrarfront.

De fyra regeringscheferna representerar de enda EU-länderna som kvalade in när OECD rankade världens tio mest konkurrenskraftiga länder. De står till höger politiskt och är i varierande grad skeptiska till ett fördjupat EU-samarbete med länder som går på knä i finanskrisens spår.

Men på kontinenten pågår en intensiv diskussion om hur EU:s olika strukturella problem ska angripas. Det är en debatt om avgörande politiska vägval som knappt märks i Sverige och Storbritannien – vilket förklarar varför Angela Merkel hamnade i kläm i ekan.

Ett par diagram av professorerna Simon Hix och Stuart Wilks-Heeg illustrerar dilemmat. I Tyskland var EU-valet en kamp mellan de europeiska partigruppernas kandidater – spitzenkandidaten – till posten som ny ordförande för EU-kommissionen.

Under de två månader som föregick EU-valet publicerade tyska tidningar 1 905 artiklar som nämnde huvudkandidaterna Jean-Claude Juncker (konservativ) och Martin Schulz (sosse). I Storbritannien var antalet 27.

Merkels väljare är alltså välbekanta med det viktiga demokratiska experiment som Europaparlamentet sammanfattade med frasen ”this time it’s different”. Junckers partigrupp EPP blev störst, alltså bör han bli Barrosos efterträdare.

Men Cameron är pressad av EU-hatet i det egna partiet samt det nyvakna (och kritiska) intresset för Juncker i brittisk press. Veckan efter EU-valet publicerades inte mindre än 99 artiklar om Europahögerns EU-positive spitzenkandidat.

Så var mötet på Harpsund en mygelträff som ska lansera Reinfeldt som alternativ till Juncker? Att Reinfeldt avgår före riksdagsvalet och att EU-kommissionen ska ledas av en person utanför euroklubben låter lika osannolikt som att svenska välfärdsbolag skulle smita från skatten.

Alltså: Det låter orimligt, men allt kan tydligen hända – och EU-spelet kring Barrosos efterträdare kan dra ut på tiden (Europeiska rådet föreslår kandidat, Europaparlamentet ska godkänna). Oavsett vilket: Om ett gäng högerledare träffas i slutna rum och myglar fram en ny kandidat skulle EU drabbas av ett allvarligt demokratiskt bakslag. Junckers brister till trots.

Vi medborgare står snopet utanför Harpsunds stängda dörrar med obesvarade grundfrågor. Varför förekommer ingen diskussion om att Sverige faktiskt tillhör EU:s vägrarfront? Varför tvingas vi läsa Financial Times för att få reda på att Reinfeldt ifrågasätter EU:s mer demokratiska process med spitzenkandidaten? Varför handlar EU-diskussionen – när vi väl får en – om personer när den borde handla om politiska vägval?

Att sätta hoppet till socialdemokratin verkar dock utsiktslöst efter den senaste EU-valrörelsen. Visste du att spitzenkandidat Schulz – ofta baktalad inom S – besökte Sverige i våras? Valmötet förlades till Umeå – 650 trygga kilometer från de nationella nyhetsredaktionerna i Stockholm.

Den EU-skeptiska linjen från Umeå till Harpsund marginaliserar Sverige i Europasamarbetet, utan att en nödvändig debatt har förts bland medborgarna.