LEDARE Det starka samhället är ett minne blott, kontrollen har gått förlorad. Säger många, med de mest skiftande politiska dagordningar. Men vilka krafter sätts i rörelse när man ropar att undergången är nära?
Jag föddes och växte upp i ett starkt samhälle. Ett samhälle starkt nog att hantera de missförhållanden som uppstår. I Sverige har de offentliga institutionerna kontroll. Brandsläckarna sitter på plats, du behåller din plats i kön, inspektioner görs regelbundet. Det finns alltid någon som är ansvarig.
Så var min bild i alla fall. På senare år har jag allt oftare fått intrycket att Sverige blivit ett mindre starkt samhälle. När stora offentliga investeringar görs på mycket tveksamma grunder, som med bygget av Friends Arena och Nya Karolinska. När regelverk utformas med den naiva utgångspunkten att ingen någonsin skulle kunna drivas av egennyttiga motiv, vilket Elinor Torp beskriver väl i boken Vi, skuggorna.
När både personal och patienter larmar om krisläge i vården. När bomber exploderar – nu senast i Stockholm, där människor vaknade av smällen flera kilometer bort – och de skyldiga inte åker fast. När man hör om fall efter fall där svårt sjuka människor tvingas söka jobb.
Samhället har förändrats. Murar som tidigare omgärdade marknadskrafterna, och skyddade den enskilde, har rivits. Demokratin har retirerat och lämnat större utrymme för kommersiella krafter. Som en konsekvens har ojämlikheten ökat.
Så är det svenska samhället fortfarande starkt? Eller har kontrollen gått förlorad, ligger fältet fritt för allt från småfifflare till yrkeskriminella, från småföretagare till storkapitalet, att roffa åt sig vad de kan?
Det finns en mobiliserande kraft i undergångs-stämningarna.
Att kontrollen gått förlorad och vi står vid undergångens brant är ett starkt politiskt budskap. LO lanserade precis en kampanjfilm där marken bokstavligen rasar under fötterna på dem som växt upp i välfärdssverige. Hösten 2015 etablerade sverigedemokrater tillsammans med företrädare för den konservativa högern begreppet systemkollaps. ”Något håller på att gå sönder”, beskrev Socialdemokraterna läget i Sverige inför valet 2014.
Medierna använder gärna bilder av att katastrofen hotar.
Det finns en mobiliserande kraft i undergångsstämningarna. Många rörelser för social rättvisa har vuxit sig starka med budskapet att om vi inte gör något nu kommer det vara för sent.
Samtidigt finns risker med att sätta bilden av att kontrollen gått förlorad och kaos väntar, att man står inför den slutliga striden. Apokalypsen är så gott som alltid central i fundamentalistiska rörelser som är övertygade om att den egna gruppen sitter inne med sanningen, delar upp världen i ont och gott, och önskar en stark ledare att luta sig emot. Ofta paras detta samman med en längtan efter ett idealiserat förflutet.
Den som ropar att undergången är nära måste vara vaksam på vilka krafter man sätter i rörelse. Det är avgörande att visa på möjligheterna och styrkan i att engagera sig för en annan samhällsutveckling än den som kan te sig oundviklig. Det finns ett alternativ till kaos och förlorad kontroll, ett annat alternativ än att de invigda bygger en ny värld på ruinerna av den gamla.
Klimatförändringarna sätter frågan om undergången i nytt ljus, liksom atombomben en gång gjorde. Här är det fråga om absoluter, här är världen verkligen svart och vit. Antingen utlöses självförstärkande spiraler som inte går att vända, eller så gör de inte det.
Så blir också behovet av det starka samhället än större. Omställningen måste genomföras kontrollerat och demokratiskt. Annars kommer den ske på utsatta gruppers bekostnad.
För att vinna förtroende måste man presentera åtgärder som människor tror är tillräckliga för att komma till rätta med de problem vi brottas med. Parad med hopp om framtiden och ödmjuk tilltro till varandra kan rädslan för undergången rent av bli en positiv drivkraft.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
