Alexis Tsipras har ännu inte förbrukat grekernas förtroende. Men valet är ändå ett dystert exempel på hur demokratiska institutioner tömts på innehåll.

När de faktiska valsiffrorna i det grekiska valet strömmar in ser det ut som att Syriza trots allt är segrare. Med en stor del av rösterna räknade tycks man ha en rejäl marginal till det konservativa Ny Demokrati, 35 procent mot 28 procent.

Men vänstern når inte de 38 procent som krävs för egen majoritet. Besvärliga förhandlingar om någon sorts koalition väntar de kommande dagarna.

Att tappet för Syriza inte blev större beror på att Alexis Tsipras, trots svikna vallöften och de förödmjukande yttre villkor som långivarna i somras tvingade på Grekland, fortfarande haft en större personlig trovärdighet än Ny Demokratis företrädare med sin tidigare historia av korruptionsaffärer.

Visst har turbulensen i Grekland gjort att arbetslösa unga känt sig manade att lägga sin röst på extrempartierna. Men glädjande är att det nynazistiska Gyllene Gryning bara fått en 1-procentig uppgång, trots att partiet av somliga förutspåtts en stor valframgång.

Vad vi ser den här söndagen är ett ganska typiskt postdemokratiskt val. Att demokratins institutioner finns kvar, men tömts på sitt faktiska innehåll. Det har förmodligen inte spelat någon större roll om väljarna valt Syriza eller Ny Demokrati. De utländska förmyndarnas ekonomiska politik inte går ändå att rubba.

Det är också ett val som inte ökar stabiliteten i folkstyret, utan till och med kan försvaga den ytterligare. Precis som i ett antal andra europeiska länder står två stora men försvagade partier mot varandra – med kommande mardrömsliknande regeringsförhandlingar.

Till den postdemokratiska bilden hör också att många unga väljare som egentligen borde ha Greklands framtid i sina händer valt att inte gå och rösta.

Alexis Tsipras stora misstag var att han trodde att det skulle gå att förena en progressiv vänsterpolitik med europeiska demokratiska lösningar. Han hade fel. Samtidigt har vänsterkrafter runt om i Europa länge varit kluvna i sin syn på EU. Åtskilliga har som Tsipras varit varma anhängare av Europatanken.

Men vågar Podemos i Spanien och motsvarande rörelser i andra sydeuropeiska länder satsa på att försöka utveckla och förändra Europa inifrån? Det är naivt att tro något annat än att de som tvivlar på EU har fått vatten på sin kvarn av att se hur grekerna förödmjukats och hur öppna gränser stängs.

Att Grekland, trots stora uppoffringar med flyktingmottagandet, påtvingats en felaktig och destruktiv besparingspolitik av EU, medan ungrarna, som brutit mot allt vad europeisk solidaritet heter, lämnas ostraffade förstärker bara bilden av ett Europa i snabbt sönderfall.