Det finns en tendens att världen betraktar president Donald Trumps olika tokerier som ett lustigt skådespel. Men Trumps yttre oberäknelighet skymmer sikten för det beräknande, att hans nationalistiska, rasistiska och auktoritära grundhållning bara är en av olika varianter som nu dyker upp i västvärlden.

Tidskriften The Economist har på ett av sina omslag tre politiker med liknande profiler, Trump i USA, Le Pen i Frankrike och Orbàn i Ungern. Och ju mer vi inser hur långt den globala politiska vindkantringen gått åt höger, är läget inte lustigt alls, utan liknar början till en tragedi.

Det har skett en erodering av upplysningens frihets- och jämlikhetsideal i många västliga länder. Där Trump vill bygga murar mot omvärlden, låter den nya italienska regeringen båtflyktingar driva runt på havet. Ungern har nyligen haft en starkt antisemitisk valkampanj. Regeringen i Österrike stänger moskéer och utvisar imamer.

Nationalismen i dessa europeiska länder gör att deras egna är viktigare än andra, ungefär som Trumps slogan America First. Och den amerikanske presidentens domstolstrots och journalistförakt går igen i Polen, där man sparkar domare och public service-journalister som inte är följsamma nog mot regeringen.

Alla ser att Trump inte förmår fatta rationella beslut. Det blir närmast bisarrt när han ena dagen förkastar ett enligt FN väl fungerande kärnvapenavtal med Iran och i nästa ögonblick skissar någonting liknande med Nordkorea, utan att ha en susning om hur det ska kontrolleras.

Nordkoreas diktator Kim Jong-un, med 80 000 politiska fångar,  hyllas som »en talangfull man«

Toppmötesshowen i Singapore kan inte dölja instabiliteten och risken för nya militära urladdningar. Frihandel har plus och minus, men sett över tiden överväger fördelarna. Så är det också på sikt med migrationen. Allierade kan vara besvärliga, men fördelarna är större, en trygghet i skärpta lägen.

Men nu har USA fått en president som är emot frihandel, som uppfattar migranter som ett hot och betraktar sina allierade som en börda. Därmed förkastar han Amerikas centrala roll som man haft de senaste 75 åren.

Då satsade USA på att skapa ett demokratiskt Tyskland ur nazismens ruiner. De transatlantiska banden knöts med hjälp av Amerika, som nu styrs av en lynnig envåldshärskare, och Storbritannien, som idag är i ett inre politiskt sönderfall efter Brexit.

G7-mötet i Quebec bekräftar att USA inte längre vill stå för en regelbaserad global ordning, utan är inställt på att starta ett handelskrig med sina forna allierade. Den amerikanske presidenten avfärdar en demokrat som Kanadas premiärminister Justin Trudeau som »svag« och »ohederlig«, medan Nordkoreas diktator Kim Jong-un, med 80 000 politiska fångar,  hyllas som »en talangfull man«.

Om USAs president inte kan se skillnad på allierade och motståndare, på demokrati och diktatur, har vi hamnat vid en vattendelare. Dags att isolera Trump, skriver tyska kommentatorer. Men det är knappast någon lösning om liknande auktoritära krafter växer överallt i Europa, också i Tyskland, där migrationsfrågan klyver Angela Merkels kabinett.

Vi ser ett antal försvagade västeuropeiska regeringar och ett EU som endera dagen kan hamna i sin värsta kris någonsin, om den nya italienska regeringen trotsar de europeiska budgetreglerna. Utan stöd från USA riskerar Europa att sättas under press av Ryssland, som varje dag skaffar sig allierade bland de högerpopulistiska partierna. Det talas redan om ett möjligt toppmöte i Wien mellan Trump och Rysslands Vladimir Putin.

En del amerikaner tror att lösningen på Trump-problemet är att han inte omväljs eller tvingas bort efter en riksrätt. Men det är mest drömmar, eftersom sönderfallet för den globala demokratiska stabilitet vi vant oss vid inte började med Trump.

Vi lever nämligen i resterna av 30 år av marknadsekonomisk offensiv, som betytt ökade ekonomiska klyftor och en tillbakapressad demokrati. Populism av olika schatteringar är en reaktion på detta.

Folkstyrets vänner får därför inte ta demokratin för given, utan slåss för den. Och en ekonomisk politik som tydligt lyfter marknadsdogmatismens förlorare är en nödvändig förutsättning för att klara centrala frihetliga värden undan mörkrets krafter.