Tredje vägen ut, Blue Labour in?

Kapitalismens kriser underblåser civilisationskritik. På 1970-talet var kritiken mot konsumtionssamhället utbredd och tillväxten ifrågasatt. Liknande röster gör sig gällande i dag. Då var efterkrigstidens statskapitalism under upplösning. Nu är den liberala eller nyliberala ordningen ifrågasatt. Samtidigt som globaliseringen ritar om världskartan minst lika fundamentalt som en gång den industriella revolutionen i ”Merry Old England” för drygt 200 år sedan.

I brittiska Labour är den nya partiledaren Ed Miliband i akut behov av ett nytt politiskt koncept. Nyligen omfamnade han ”Blue Labour”. Blå Labour låter kanske något malplacerat i ett parti där ”The Red Flag” sedan urminnes tider har varit partiets halvofficiella melodi.

Men ”Blue Labour” är ett svar på Tory-partiets ”Big Society”, ett försök att återgå till gamla konservativa traditioner efter nyliberalismens värsta excesser. Högerns fixstjärna Philip Blond kritiserade i boken ”Red Tory. How Left and Right Have Broken Britain and How We Can Fix it” (tidigare recenserad i tidskriften Arena) både Margaret Thatcher och Labours ”statskramare”. Han laddar sin bok med klassisk konservatism men hyllade också facklig organisering och den solidaritet i arbetarklassen som fanns – just det, fanns – förr i tiden. Håller vänster på att bli blå och högern röd?

Ed Miliband, å sin sida, vill skaka av sig ”New Labour” och ”Tredje vägen”. Ut med Anthony Giddens. In med Maurice Glasman, en nyligen adlad politisk teoretiker som på ytan låter väldigt mycket som Philip Blond. Båda kritiserar marknaden och Labours bossiga attityd. Jonathan Rutherford, knuten till radikala ”Soundings”, talar om en ”konservativ socialism”. Alastair Bonnet ger i sin bok ”Left in the past” nostalgin en radikal dimension.

Vänsterns idétradition rymmer såväl ”konservativa” som ”liberala” drag. Såväl konservativa som socialister reagerade mot industrialismens brutalisering på 1800-talet. En tidig brittisk socialist som William Morris verkade för en återgång till traditionellt hantverk. Han drömde snarare om medeltiden än om ett framtida industriellt utopia.

Även här hemma i Sverige odlades konservativa tankar på Brunnsvik. Stockholmaren Carl Lindhagen och i modern tid broderskapare som Stefan Edman och Lars Ingelstam har snarast företrätt en ”grön” socialdemokrati.

Emellertid. Vänstern har i praktiken inget val. Den måste erövra framtiden och kan aldrig nöja sig med att bara förvalta historien. Att göra politik av nostalgin är som att skriva i vatten. Men det konservativa är ett nödvändigt korrektiv till en okritisk utvecklingsoptimism. Under lång tid har ”anything goes” varit normen i europeisk vänster. Globaliseringen har ofta betraktats som en naturkraft där politiken i bästa fall kan erbjuda broar mellan gamla och nya jobb.

Blue Labour kan förhoppningsvis bidra till en mer värderingsorienterad syn på den framtida politiken. Grunden måste emellertid vara en modernism som stärker demokratin, minskar ojämlikheten och lägger grunden för alla individers fria utveckling.

Uppgiften kan inte reduceras till att ta framtiden för given och bara ”gilla läget”. Lika lite som uppgiften kan vara att förvalta historien. Bara om vänstern åter lyckas bli trovärdig i uppgiften att förändra och förbättra världen, blir framtiden mer red än blue.