LEDARE Vart är de socialdemokratiska väljarna på väg, när partiet har skärpt sin migrationspolitik? Går flykten till SD att stoppa under den nu rådande globala ordningen med dess starka högerrekyl?
Härom söndagen lade jag kvällstidningarnas ledarsidor bredvid varandra. Aftonbladets Anders Lindberg kritiserade moderaternas och enskilda socialdemokraters förslag om tiggeriförbud. Expressens Anna Dahlberg riktade udden mot Svenskt Näringsliv och uppmärksammade fusk och kriminalitet på dagens globala och rörliga arbetsmarknad.
Tidigare hade man kanske förväntat sig att liberala Expressen argumenterade för en human flyktingpolitik och att Aftonbladet skrev om låglönejobb och villkoren i arbetslivet.
Men världen förändras och gamla invanda politiska positioner ändras när förutsättningarna för politiken skiftar form och ändrar riktning.
Missförstå mig rätt. Båda sakerna är viktiga. Men det ena tenderar ibland att konkurrera ut det andra. Särskilt som vi lever i en allt mer polariserad politisk värld präglad av entydiga positioner och energiskt flaggviftande. Är det möjligt att hålla två eller flera saker i huvudet samtidigt?
2018 ser ut bli det första svenska val där höger-vänster konflikten delvis hamnar i skuggan av spänningen mellan öppenhet och slutenhet, enligt den i dag så populära GAL-TAN-matrisen. Väljarna sätter frågor som rör migration/integration och lag och ordning högt upp på dagordningen. Partierna har anpassat sig till opinionsläget och presenterar det ena förslaget efter det andra.
Tidigare har Moderaterna krisat, lagt om politiken och bytt partiledare. Nu är det Socialdemokraternas skärpning av flyktingpolitiken som skapat konvulsioner och splittring i den egna rörelsen.
Jag tycker att en del av de socialdemokratiska förslagen är rimliga. Men att helheten och framförallt retoriken visar att partiets kompass snurrar betänkligt. Jag oroas på djupet av den avhumanisering som kan följa av dagens tonläge. Den som inte ser en människa som behöver stöd och ett hem i världen förlorar något av sin egen värdighet.
Effekten av social dumpning innebär att en central barriär för den sociala tryggheten bryts ned. När den solidaritetsvallen försvinner växer också främlingsfientligheten.
Ett absolut krav är att vi ska stå fast vid asylrättens grundvalar, med det sagt är det uppenbart att det är mycket skruvar och muttrar i de enskilda bedömningarna och regelverket.
Jag vill se en återgång till permanenta uppehållstillstånd och möjlighet till familjeåterförening. Men också att de som inte får uppehållstillstånd ska lämna landet.
Jag ser inte gränskontroller som ett brott mot några heliga politiska principer, och anser att idéerna om fri invandring är en kontraproduktiv dröm.
Globaliseringen har emellertid gett näring åt föreställningen om att nationalstaten och den nationella nivån är historiskt obsolet samtidigt som globala institutioner hyllas som ett slags högre makt. Därav följer också en bristande maktanalys och ointresse för utmaningarna på arbetsmarknaden.
Svårigheterna att på nationell nivå reglera arbetsmarknaden skapar nu en låglönesektor och ett ökat inslag av fusk, utnyttjande, ren kriminalitet och skatteflykt. Den sammantagna effekten av social dumpning innebär att en central barriär för den sociala tryggheten bryts ned. När den solidaritetsvallen försvinner växer också främlingsfientligheten.
Hösten 2015 markerade slutet för den flyktingpolitik som etablerades när Fredrik Reinfeldt gjorde upp med Miljöpartiet. Nu ser det också ut som att också den syn invandring och mångfald som sedan 1970-talet haft brett stöd kastas överbord.
Socialdemokraterna har ägnat förvalrörelsen åt att vinna tillbaka tidigare s-väljare som nu säger att de ska rösta på SD genom en mer restriktiv asyl- och migrationspolitik. I en artikel som i veckan publicerades på Arena Essä menar forskaren Jens Rydgren med flera att strategin inte kommer att lyckas.
Visserligen vet vi inte svaret på frågan förrän på valdagen. Men att det är en riskfyllt strategi står utom allt tvivel, särskilt som socialdemokraterna kan tappa väljare som vill ha en generös flyktingpolitik.
Men jag fastnar också för några andra aspekter i undersökningen. En stor majoritet av de forna s-väljarna som nu röstar på Sverigedemokraterna vill ha en moderat skatte- och välfärdspolitik. Har de blivit mer borgerliga på senare tid? Eller har de alltid tänkt i dessa banor men av historiska och kulturella skäl inte kunnat rösta borgerligt men tycker nu att SD under Jimmie Åkesson är ett mer acceptabelt alternativ?
Undersökningen bär vittnesbörd om ett pågående politiskt och ideologiskt maktskifte. Inte i första hand socialdemokratisk omsvängning i migrationspolitiken. Sverige har länge varit ett land med två politiska block, med en historisk övervikt för vänsterpartierna. Sedan 2010 är de rödgröna partierna i stort underläge, Sverigedemokraterna har förskjutit maktbalansen även om Stefan Löfven lyckades bli statsminister 2014.
Historiskt har vi flera exempel:
- 1918 förlorade högern sin makt över första kammaren genom införandet av den allmänna rösträtten.
- 1932 etablerade sig socialdemokraterna som dominerande statsbärande parti.
- De borgerliga regeringarna 1991 och 2006 kunde inte luta sig mot några stora majoriteter men genomdrev strategiska politiska beslut som förändrat Sverige.
Och det finns även andra indikationer som ger skäl till oro i S-leden.
Enligt Valu röstade 11 procent av LOs medlemmar på Sverigedemokraterna 2014. Enligt senaste SIFO är siffran nu över 29 procent. Om den siffran stämmer lär Jimmie Åkesson hamna på åtminstone 20 procent.
Socialdemokraternas dilemma i ett europeiskt perspektiv är att ingen strategi verkar framgångsrik just nu. I varje fall inte i länder med politiska partier, system och traditioner som påminner om Sveriges, som exempelvis Norge, Tyskland, Österrike, Holland, Danmark eller Finland.
Är förklaringen helt enkelt att den kultur- och högerkonservativa rekylen för tillfället är så stark nästan oberoende av vad progressiva partier och rörelser tar sig för?
Oavsett om de här partierna valt att luta sig mer eller mindre åt vänster eller höger, mot öppenhet eller slutenhet, har de tappat mark.
Möjligen är förklaringen helt enkelt att den kultur- och högerkonservativa rekylen för tillfället är så stark och nästan oberoende av vad progressiva partier och rörelser tar sig för.
Ivan Krastev tecknar i Efter Europa en dyster bild av Europas och EUs framtidsutsikter och förutspår till och med att unionen kan bryta samman. Han kopplar dagens kris, hoten mot demokratin och högerpopulismens framgångar till invandringsfrågan i allmänhet och händelseutvecklingen 2015 i synnerhet. Men jag tror att utmaningarna i en vidare mening måste kopplas till den nu rådande globala ordningen.
I dagarna fortsätter regeringsförhandlingarna i Italien mellan de två populistpartierna La Lega och Femstjärnerörelsen som fick en majoritet av rösterna i senaste valet. Detta sker i ett av EUs grundarländer. Här i Skandinavien pekar mycket på att vi kommer att vakna upp till en ny politisk verklighet i september, 100 år efter demokratins genombrott.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
