Per Wirtén läser Främja förmågor – en modell om mänsklig utveckling av Martha Nussbaum i magasinet Arena #6 2013.
Att summera Martha Nussbaums budskap är inte svårt.
Det blir ungefär så här: Politikens värld har kidnappats av ekonomistiska tillväxtmål, samtidigt som människor strävar efter något helt annat, nämligen meningsfulla liv. Statens viktigaste uppgift borde därför vara att ge dem redskap och förmågor att på egna villkor förverkliga bra liv.
Det låter enkelt.
Men rymmer en hel teori, som dessutom är rätt komplicerad, om utveckling och rättvisa.
Pionjären är Amartya Sen, Nobelpristagare i ekonomi, som redan på 1980-talet började utveckla en idé om capabilities — förmågor som ett slags välfärdspolitisk baslinje.
Eftersom tillväxtsiffror inte automatiskt omsätts i verklig utveckling, borde man börja studera människors förmågor att förverkliga och ta kontroll över sina liv, menade han. En stat som kan ge medborgarna sådana redskap — rätt till utbildning, hälsa, jämställdhet, säkert liv och liknande — kommer växla in i en rörelse bort från fattigdom och in i välstånd.
Runt förmågemodellen växte snabbt en både intellektuell och handlingskraftig global rörelse.
Martha Nussbaum tillhör kretsen. Hon är en forskare, ofta med moralfilosofiska utgångspunkter, som i likhet med Sen rör sig över stora ytor.
Men i motsats till honom har hon en förmåga att skriva enkelt.
När jag försökte läsa Sens senaste bok, den allmänt hyllade The Idea of Justice, strandade jag rätt tidigt. Men det här är inte bara teori.
FN:s utvecklingsorgan UNDP har i sina årliga Development Reports, alltid läsvärda, utvecklat ett alternativ till BNP — ett Human Development Index HDI som är direkt inspirerat av förmågemodellen.
Nussbaums bok inleds med en berättelse om en fattig indisk kvinnas väg till ett bättre liv.
Hon återkommer flera gånger till kvinnans erfarenheter. Det är ingen tillfällighet.
Förmågemodellens fördel är att den betraktar abstraktioner, som ekonomismens, med stor misstänksamhet och i stället utgår från fattiga människors faktiska förhållanden och möjligheter: det lokala, personliga och kontextuella.
Sen är utpräglat liberal, medan Nussbaum står närmare socialdemokratiska idéer.
Båda understryker att förmågemodellen är en frihetsfilosofi om valmöjligheter.
Så här: de vill inte ha en politik som främjar hälsa, utan en som stärker förmågan att leva hälsosamt — om man vill.
Människor är olika och valfrihet gör det möjligt för gemenskaper med olika värderingar att samsas.
Men samtidigt understryker Nussbaum att staten ska vara aktiv.
Den ska gripa in. Ja, inte bara det. Den är skyldig att förse medborgarna med grundläggande möjligheter, och därmed ta ställning till vad som krävs för meningsfulla liv. Det är själva poängen med en stat.
Det är lätt att bli glad av förmågemodellen.
I synnerhet som Sen och Nussbaum ofta förankrar den i fattigt indiskt vardagsliv. Men det finns uppenbara ihåligheter, i första hand att de distanserar sig från jämlikhets- och fördelningspolitik.
Jag tycker att Nussbaum allvarligt underskattar både pengar och jämlikhet som frihetsskapande förmågor.
Jag anser att europeisk välfärdspolitik bevisat sambandet mellan ”att man jämnar ut levnadsbetingelserna för alla” och att människor ges jämlika och vidgade möjligheter. Hon avvisar sambandet.
Men samtidigt måste jag erkänna att hon träffar rätt i sin kritik av klassisk fördelningspolitik som fyrkantig i försöken att upphäva rasism, minoritetsförtryck eller kvinnors underordning.
Det är som komplement och korrektiv till ekonomisk omfördelning som förmågemodellen fungerar. Som ensam teori blir den däremot märkligt defensiv och ängslig.
Per Wirtén
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
