Den svenska regeringen går som katten kring het gröt om vad Sverige vill med EU. Nu är det dags att sluta förhala dessa beslut – för att undvika en framtida Swexit.

Idag samlas EU:s finansministrar i Bryssel. Första agendapunkten på den svenska regeringens förberedelsemöte  är »Ett fördjupat EMU«. EU-kommissionen är tydlig med sin ståndpunkt: År 2025 ska EU-samarbetet fullbordas. Alla EU-länder ska då omfattas av euro-samarbetet vilket ska ledas av en EU-gemensam ekonomi- och finansminister.

Samtidigt förhåller sig nära 70 procent av Sveriges befolkning skeptiskt till Jean-Claude Junckers och EU-kommissionens vision. Finns det risk att denna konflikt, mellan svenskarna och EU-kommissionen, leder till en Swexit?

I det linjetal om Europas framtid som Stefan Löfven höll i Uppsala i november förra året berör han knappt EMU-frågan. Han vill hellre tala om den sociala pelaren och att sätta människorna först när vi planerar för Europas framtid.

Visst är det önskvärt att EU även är ett socialt samarbete, men statsministern – och Magdalena Andersson – borde på dagens möte föra fram en tydligare hållning i EMU-frågan.

I förhållande till EU:s grundarstater verkar regeringens taktik vara att förhala diskussionen om ett fördjupat EMU-samarbete. Man vurmar för vissa delar – bankunionen ska nu utredas – och ställer sig negativ till andra. Ovanpå det kräver man mer »analys och diskussion«.

Resultatet blir ljummet.

Det viktiga för regeringen verkar vara att »säkra svenskt inflytande«. Det innebär att de vill undvika en situation där euro-länderna får för stort inflytande över EU-samarbetet på bekostnad av de länder som står utanför euron.

Parallellt med ministermötet pågår Brexit-förhandlingarna. Som svensk ska man inte missledas till att tro att Brexitkampanjen bara handlade om falska nyheter och populism. I grunden finns också en ekonomisk och politisk fråga: Hur djupt vill vi integreras med övriga Europa?

Frågan är om inte svenskarna förhåller sig till EU på ett sätt som liknar britternas.

De flesta tackar ja till fred och frihandel, men vissa debattörer menar att det aldrig varit Storbritanniens intention att – i enlighet med grundarstaternas hållning – ingå i ett ständigt djupnande EU-samarbete.

Och frågan är om inte svenskarna förhåller sig till EU på ett sätt som liknar britternas. Vi gillar internationell handel, att resa fritt och föredrar ett Europa utan krig. Men vi är inte beredda att gå hur långt som helst för att bli »ett med Europa«.

Därför bör vi ställa oss de grundläggande frågorna: Vad vill vi egentligen med EU? Hur mycket vill vi hänga ihop med resten av Europa? En förhalande och passiv inställning riskerar att leda till en kraftig motreaktion längre fram. Hellre då att vi tar en diskussion redan idag för att reda ut hur ett EU – där vi vill ingå – ska utformas.

Från den svenska regeringens håll efterlyser jag därför proaktivitet i EU-frågan. Avsaknaden av densamma riskerar att få förödande effekter. Se bara på britterna.

Om vi i framtiden vill undvika debatter om Swexit behöver regeringen bli tydligare med sina EU-ambitioner, mot svenskarna såväl som mot våra europeiska vänner. Med tanke på dagens möte om EMU-samarbetets framtid är det mer än hög tid för regeringen att börja tala ur skägget.