ledare Samhällsutvecklingen och den politiska debatten pekar i en gynnsam riktning för Socialdemokraterna. Till och med The Economist talar om återkomsten för ”the big government”.
På den femte dagen återuppstod Magdalena Andersson som statsminister. Och nu har hennes första regering tillträtt. Fördröjningen kan vi leva med. Symboliken är ändå uppenbar. I år är det 100 år sedan vi hade det första valet med lika och allmän rösträtt för både män och kvinnor. 2021 fick Sverige sin första kvinna på statsministerposten.
Sade hennes regeringsförklaring något om framtidens socialdemokratiska strategier och ambitioner? Vet vi något om Magdalena Andersson-linjen?
Arbetarrörelserna i de nordiska länderna betraktades länge som de mest framgångsrika i världen. Socialdemokratin hade från början omvälvande socialistiska ambitioner. Men det socialdemokratiska samhällsbygget blev inte revolutionerande i det kortare perspektivet, dock omvälvande på längre sikt. Steg för steg skickade politiken in reformer i den existerande samhällskroppen. Arbetarrörelsen tog över statsapparaten och ämbetsmannastaten, men denna kompletterades med socialistiska element.
I detta stora politiska spektrum har Magdalena Andersson en stor uppgift framför sig.
Det offentliga ansvaret för vård, skola och omsorg vidgades. Socialpolitiken avprivatiserades. Den politiskt styrda sektorn växte och skatterna ökade. Utvecklingen låg i tiden, även andra moderna industriländer genomgick samma utveckling under den här tiden, även om den var mer genomgripande i de nordiska länderna, där välfärdsmodellen brukar betecknas som ”socialdemokratisk”.
Även arbetsmarknadsmodellen och kollektivavtalen är en kompromiss mellan liberala och socialistiska principer. Den svenska modellen har varit extremt framgångsrik. Välståndsökningen är exceptionell i ett historiskt perspektiv och länge minskade de sociala och ekonomiska klyftorna.
Men en och annan radikal ville förstås alltid att socialismen skulle ”sättas på dagordningen”.
Efter fyra decennier av nyliberal rekyl är socialdemokratins identitet mer osäker och ifrågasatt än tidigare. Nyliberalerna ville se ett radikalt systemskifte och återgå till en minimal nattväktarstat. Visst har skatter sänkts eller nödvändiga höjningar blockerats. Visst har statliga och offentliga verksamheter privatiserats. Men radikala sänkningar av skattekvoten har lyst med sin frånvaro. I ett avseende har nyliberalerna däremot varit extremt framgångsrika, den offentliga sektorn har ”marknadifierats”, med privata utförare, valfrihetssystem och etableringsfrihet på företagens villkor – och en ökad grad av marknadsstyrning i alla offentliga system. Borgerligheten har haft lättare att se mellan fingrarna när skattebetalarnas pengar rullar till privata fickor och företag.
Men en och annan nyliberal efterlyser förstås en mer fundamental nyliberal omgestaltning av samhället.
Den brittiska liberala tidningen The Economist skrev häromveckan om ”The triumph of big government”. Den svenske liberalen Johan Norberg säger till tidningen att han numera är politiskt hemlös: ”Ingen avgörande politisk kraft lyssnar”. Det kanske finns skäl till det. Men det finns uppenbarligen en marknad för politiska dogmer. Johan Norberg fortsätter kort sagt att försöka ”sätta nattväktarstaten på dagordningen”. Nyligen gav Timbro ut det ”Det kapitalistiska manifestet”, som förstås är en blinkning till Karl Marx och Friedrich Engels ”Det kommunistiska manifestet” från 1848.
Den offentliga sektorn har i flera avseenden gått segrande ur den historiska striden. Men The Economist argumenterar förstås för att en marknadsstyrning av staten är rationell och önskvärd. Sverige nämns uppskattande i det sammanhanget. En gång var det svenska folkhemmet en förebild för progressiva krafter runt om i världen. Nu är det marknadsvurmarna som blickar mot Sverige.
De senaste åren har baksidan av marknadsstaten blivit allt mer uppenbar. Se bara på hur debatten om skolan har ändrat fokus. Där är konsekvensen av marknadsmodellen driven till sin extrema form och där är konsekvenserna särskilt uppenbara. Vinden i debatten har vänt. Marknadsstatens ideologer håller redan på att förlora den här striden. Ett skifte är på gång.
Hur ska vi läsa Magdalena Anderssons regeringsförklaring i det här perspektivet? Retoriken var i långa stycken klassiskt socialdemokratisk, den politiska uppgiften är att värna det gemensamma. Hennes ord om att ”ta tillbaka kontrollen” över den offentliga sektorn vittnar om att hon vill organisera dagens marknadsstat på ett annat sätt än i dag, byggt på en insikt om att de offentligt styrda verksamheterna måste ha en annan logik än marknaden.
Här står mycket av dagens ideologiska strid i svensk politik. Fortfarande dominerar nog föreställningen att marknadsmekanismer fungerar bra i allt från klimatet till skolan. Och att det är en garant för att skattebetalarnas pengar hanteras rationellt. Men så är inte alltid fallet, utan ofta precis tvärtom. Offentliga verksamheter kan inte reduceras till en fråga om utbud och efterfrågan.
Här steppar Magdalena Andersson nu upp retoriken i denna centrala politiska konfliktlinje och är betydligt mer tydlig än Socialdemokraterna varit tidigare.
På flera områden pekar samhällsutvecklingen och den politiska debatten i en för Socialdemokraterna och andra progressiva politiska aktörer gynnsam riktning. Särskilt efter finanskrisen och nu under pandemin har politiken gjort en comeback.
Historiskt är trenden i alla utvecklade länder att skattekvoten ökar, det gäller inte minst de senaste åren, långt innan pandemin. Sverige hade en gång i tiden den högsta andelen av BNP. Men har vänt ner i skatteuttag de senaste decennierna. Medan andra länder har närmat sig de nordiska nivåerna.
Dessutom behöver skatterna öka framöver. En ökad andel äldre och särskilt äldre-äldre kräver mer resurser till vård och omsorg. Pandemin har visat på brister i välfärden. Under pandemin satsade staten stora summor på att rädda jobb och företag. Klimatet kommer att kräva enorma investeringar på en rad olika områden framöver, en del av dessa behöver lånefinansieras, den tidigare restriktiva synen på skuldsättning behöver revideras. Vi ska inte låna för lånandets egen skull, utan för att det är nödvändigt. Men Sverige har en mycket låg skuldsättning och ett uppenbart behov av att investera i framtiden, särskilt som räntorna är så extremt låga.
Så olika politiska figurer som den konservative Boris Johnson i Storbritannien och Demokraternas Joe Biden i USA ökar nu såväl den offentliga skuldsättningen som skattekvoterna. Och det är inte bara fråga om en pandemieffekt, utan ett historiskt skifte. De politiska partier som vill sänka skatterna ännu mer kan räkna med politisk uppförsbacke framgent.
En annan central utmaning rör de växande ekonomiska klyftorna som präglat utvecklingen i hela västvärlden sedan 1980-talet. IMF, Världsbanken, OECD och World Economic Forum lyfter fram den ökande ojämlikheten som ohållbar och efterlyser åtgärder. Det är verkligen inte ”The Usual Suspects” i kampen för jämlikhet. Men informationen har uppenbarligen inte nått Ulf Kristersson och Annie Lööf.
Uppgiften att minska ojämlikheten är emellertid komplex. Den inbegriper behovet av en omfördelande och mer rättvis skattepolitik. De sociala trygghetssystemen, pensioner, sjukförsäkring och a-kassa behöver rustas och omfördela mera. Men även institutioner och mekanismer i ekonomin behöver bidra till en grundläggande bättre fördelning, eller en pre-distribution. Omfördelning i efterhand via skattesystemet räcker inte. Det är härvidlag helt avgörande att värna en arbetsmarknadsmodell byggd på kollektivavtal och starka parter. Starka fackliga organisationer och bred kollektivavtalstäckning är ett värn mot låglönejobb och lönedumpning. Vi behöver också främja en företagsutveckling som inte bara gynnar aktieägare, riskkapitalister och finanskapitalister. Marknadsekonomin behöver balanseras av politiken, partssamverkan och olika slags institutioner på marknaden. Helst i samverkan med varandra.
I detta stora politiska spektrum har Magdalena Andersson en stor uppgift framför sig. En gång i tiden kunde Sverige visa på en tredje väg mellan avreglerad kapitalism och kommunistisk diktatur. Sedan länge har Sverige varit en föregångare för marknadsstaten. Nu borde Sverige återigen gå i bräschen för att visa vägen in framtiden. Om väljarna ger Magdalena Andersson chansen förstås; 100 år efter demokratins genombrott och 150 år sedan den rörelse hon nu leder tog sina första stapplande steg. Nu när Magdalena Andersson och hennes nya regering tar sina första prövande kliv ut i ett svårt parlamentariskt och politiskt läge.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
