Partierna som bär rosen som symbol har konflikten som livsnerv – konsensus och status quo tjänar ytterhögerns intressen. I valtider är det något som Stefan Löfven inte får glömma.

En röd fana som fladdrar i vinden projiceras framför de drygt 700 som samlats till fackföreningsrörelsens valupptakt. LO:s valfilm symboliserar det dubbla uppdraget: trumma upp engagemang och ringa in politikens prioriteringar.

Inför valupptakten har det knorrats i leden.

Medlemmar och sympatisörer oroas av den hårdare retorik som överskuggat arbetarrörelsens kärnfrågor. I Socialdemokraternas valstrategi, som vecklades ut tidigare i veckan, är budskapet
tvåhövdat. Bättre välfärd i kombination med lag och ordning.

Hittills har det ena spåret – brottsbekämpning och skärpta straff – dominerat partiets kampanjer.
Inte minst genom ett uppskruvat bildspråk.

Valrörelsen »tjänar inte på polarisering«, heter det i den socialdemokratiska valstrategin. Formuleringen skaver.

Kanske är det därför Stefan Löfven möts av lika delar applåder som spänd förväntan när han kliver upp i talarstolen på i det som tidigare var Folkets hus i Stockholm. Hans formuleringar har en djupt ideologiskt klangbotten. S ska »stärka löntagarnas ställning« och »bryta kapitalets styrkeövertag«.

Valet ska handla om jämlikheten och välfärden, försäkrar han.

Han talar till de egna nu, till aktivisterna som genomföra de där 500 000 samtalen. Förhoppningsvis markerar det ett perspektivskifte från höstens politiska språkdräkt.
Men då krävs det också rätt konfliktytor.

LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldssons markering om att valrörelsen måste handla om höger-vänster- konflikt är en viktig signal.

Sverige har haft de snabbast växande klyftorna i hela västvärlden de senaste decennierna. Löntagarnas inkomster har legat stilla medan den ekonomiska eliten skenat iväg.

Valrörelsen »tjänar inte på polarisering«, heter det i den socialdemokratiska valstrategin.
Formuleringen skaver. För är det något socialdemokratins paralyserande kris i Europa bevisar så är det att konsensus och status quo tjänar ytterhögerns intressen.

Partierna som bär rosen som symbol har i själva verket konflikten som livsnerv – den där deras existensberättigande. Det gäller också Sverige.

Den nya arbetsmarknadens, gigekonomins, låglöneprekariat har andra intressen än finanskapitalet. Skenande klyftor, koncentrerade rikedomar och vinstjakt inom välfärden står i motsats till jämlikheten.

LO:s valbudskap,»Trygghet för vanligt folk«, ringar därför in något viktigt.
För att bräcka den reaktionära bryggan mellan borgerlighet och brunhöger behövs ideologisk konflikt längs rätt linjer. Och det kräver en statsminister som, lika tydligt som i tal på hemmaplan,
ristar motsatspar gentemot högern under valdebatter.

Att vinna val handlar inte om luftiga visioner och vackra formuleringar. För den som står vid sidlinjen, inte minst ledarskribenter, är det enkelt att drömma om det önskvärda snarare än det möjliga. »Det stora projektet«.

Politik handlar om konkretion, om att hamra fram lösningar som förflyttar samhället åt rätt håll. Om än i det lilla. Och regeringen har, mot parlamentariska odds, ökat sysselsättningen från 64 till 67
procent inom loppet av några år. Minskat klyftor. Gjort skillnad.

Det är en början.

Förändring är som bäst när den flätar samman dagspolitiken med visionen, skapar en nödvändig växelverkan mellan idé och verklighet. En offensiv politik för minskade klyftor är varken utopisk
eller naiv – den är rotad i gemensamma behov och ideologisk ryggmärgsreflex.

I sitt tal kräver Löfven »de mångas rätt på bekostnad av fåtalets ekonomiska makt«. Låt oss påminna honom om ordens sprängkraft, återkomma till dem när dagspolitikens flimmer får
kompassnålen att fladdra.

Valåret kan börja.