Leo Rudberg, Vendela Carlfjord och Tove Fjällborg.

debatt Nu när förhandlingarna mellan S och Allianspartierna strandat finns en ny chans att ta ansvar för världens klimatflyktingar. En hållbar migrationspolitik måste erkänna klimatflyktingars asylrätt, skriver Fältbiologerna och Rädda Barnens ungdomsförbund.

Riksdagens migrationskommitté har väckt stor uppmärksamhet i dagarna, då ett flertal partier gjort utspel med krav på ett skärpt regelverk för familjeåterförening, avskaffande av permanenta uppehållstillstånd och ett så kallat riktmärke för antalet flyktingar Sverige tar emot. Dessa krav gör emellertid ingenting för att lösa situationen för en av framtidens största och mest utsatta grupp flyktingar: klimatflyktingarna. I debatten råder en oroande tystnad rörande existensen av dessa flyktingar.

Just nu befinner sig nära 80 miljoner människor på flykt i världen, varav 40 procent är barn. Så många personer har aldrig tidigare befunnit sig på flykt samtidigt, enligt ny statistik från FN:s flyktingorgan. Denna humanitära katastrof förvärras av de försvårande regelverk allt fler europeiska länder infört de senaste åren, inklusive Sverige. Men dagens flyktingkris är ingenting mot vad som väntar.

Enligt forskning vid FN-universitetet kommer 200 miljoner människor vara på flykt undan klimatförändringarnas konsekvenser år 2050. Dessa människor tvingas fly undan havsnivåhöjningar och orkaner, torka och brist på mat. I dagsläget erkänner varken svensk eller internationell lag dessa flyktingar, eftersom klimatkrisens katastrofala konsekvenser var okända när flyktingkonventionen skrevs efter andra världskriget. Klimatflyktingar som är barn befinner sig i en lika hopplös situation då FN:s barnkonvention inte innehåller några särskilda skyddsskäl.

Ingen ”långsiktigt hållbar” migrationspolitik kan ignorera de 200 miljoner människor som flyr undan klimatkrisen.

En självklar utgångspunkt för all framtida migrationspolitik borde därför vara att anpassa lagstiftningen efter klimatflyktingars rätt till asyl. Migrationskommittén har i uttalat uppdrag att skapa en ”långsiktigt hållbar” migrationspolitik som ska vara både ”human, rättssäker och effektiv”. Att exkludera klimatflyktingar från kommitténs diskussioner, vilket i princip samtliga partier verkar göra, går rakt emot dessa direktiv. Ingen ”långsiktigt hållbar” migrationspolitik kan ignorera de 200 miljoner människor som flyr undan klimatkrisen. Flera av partiernas förslag är rent kontraproduktiva. Det är mycket svårt att förstå hur ett uppehållstillstånd kan vara tillfälligt för den flykting vars hem permanent hamnat under havsytan.

Allt oftare ifrågasätts grunden för asylrätten i debatten, liksom Sveriges ansvar att ta emot flyktingar. Ett sådant ifrågasättande är särskilt oförsvarligt när det gäller klimatflyktingar. Dessa medmänniskors flykt är direkt orsakad av utsläpp från rika västländer, där Sverige står för en betydande del av problemet. Sverige är det sextonde värsta landet i världen sett till ekologiskt fotavtryck per capita, enligt Global Footprint Network. Ny forskning från Uppsala universitet visar också att Sveriges nuvarande klimatpolitik inte ens når halvvägs till att uppfylla våra löften i Parisavtalet. Således är det uppenbart Sveriges ansvar att hjälpa de barn och vuxna som tvingas fly på grund av våra utsläpp.

Att förneka eller ignorera klimatflyktingar är föga bättre än att förneka eller ignorera klimatförändringarna. Vi hade knappast förväntat oss mer från Sverigedemokraterna, vars klimatförnekande historia är välkänd. Det är emellertid mycket oroväckande att även etablerade partier som S och M verkat ansluta sig till detta. Nu när de borgerliga partierna och Socialdemokraternas förhandlingar strandat finns dock en ny chans att agera för att säkra klimatflyktingars rätt till asyl – i Sverige och internationellt. Endast så kan migrationspolitiken bli verkligt långsiktigt hållbar.

Vendela Carlfjord
Förbundsordförande Rädda Barnens ungdomsförbund

Tove Lönneborg
Ordförande Fältbiologerna

Leo Rudberg
Vice ordförande Fältbiologerna