Bild: WhiteHouse.gov

För fyrtio år sedan installerades Richard Nixon som president i Washington. "In these difficult years", öppnade han sitt tal utanför Capitol Hill. Det regnade. Året innan hade Martin Luther King och Robert Kennedy mördats. Vietnamkriget och innerstädernas raskravaller slet sönder landet inifrån. USA var i kris. Med Nixons tal – och hans politiska arbete – lades grunden för en obruten konservativ epok i amerikansk politik.

Barack Obamas uppdrag är att avsluta epoken, att vända blad till nytt kapitel och sätta ny rubrik. Det är ingen liten uppgift. De två demokrater som lyckades tränga sig in i Vita huset under de här fyrtio åren – Carter och Clinton – misslyckades. Men mycket talar för att Obama innebär en historisk vändpunkt. I sitt installationstal förklarade han uppdraget som att: "Begin the work of remaking America."

Obamas tal var sammanbitet. Han uppmanade till nationell samling, till uppoffringar, för att lösa de enorma problem han ärvt efter fyrtio bortkastade år. Den allvarliga tonen påminde faktiskt om just Richard Nixons tal i januari 1969.

Många menar att förväntningarna på Barack Obama nu måste skruvas ner. De har fel. Förhoppningarna om förändring behöver i stället eldas på och artikuleras ännu tydligare. Politiken i Vita huset byter inte spår om det folkliga trycket utifrån – från hela världen – tappar energi. Och i sitt tal kritiserade Obama just dem som vill tona ner behovet av stora förändringar: "De förstår inte att marken de står på skiftat karaktär."

Den ekonomiska krisen kan bara lösas om landets arbetsliv restaureras. Steven Greenhouse bok The Big Squeeze från i höstas är en skräckskildring av läget på jobbet för miljoner amerikaner. Lagen om Löntagarnas fria val som ligger klar i Senaten, om bättre villkor för facket, måste omedelbart antas. Sjukförsäkringen börja gälla alla. Lagstiftning om semester och föräldraledighet bli civiliserad. De superrika beskattas hårt. Hela pensionssystemet behöver reformeras för att inte kollapsa. Lägg sedan till de områden Obama nämnde särskilt: satsningar på eftersatt infrastruktur, på skolor som halkar efter och grön energipolitik.

Utrikespolitiken är i samma akuta behov av reparationer, så den kan utgå från en ny vilja att samtala med motståndare, utifrån respekt för mänskliga rättigheter, i stället för att hota dem med kärnvapen och förebyggande krig.

Det finns inte anledning att kompromissa en enda centimeter med alla förhoppningar. Den konservativa epoken började i regn. Den slutade i solsken.