
Krönika Liberalernas kris och Pehrsons avgång borde lära Centern lyssna på sina väljare.
Problemet med Muharrem Demirok var hans brist på genomslag och karisma, inte att han var emot samarbete med Sverigedemokraterna. Kraven på att Centerpartiets nya partiledare ska samarbeta med SD får Virve Ivarsson att fråga sig om partiet inte lärt sig någonting om vad det var som tog Liberalerna till ett väljarstöd på bara 2 procent.
Efter att Muharrem Demirok avgått som partiledare för Centerpartiet blir Anna-Karin Hatt i dag ny partiledare. Hur partiet sedan kommer klara sig under hennes ledarskap ser dock främst ut att bero på hur Hatt ställer sig till att samarbeta med Sverigedemokraterna.
I valet 2022 bedöms Centerpartiet ha vunnit röster av främst två orsaker: förtroendet för Annie Lööf och partiets motstånd mot Sverigedemokraterna.
Grävde partiets grav
Trots att Centerpartiets motstånd mot samarbete med SD varit en av de främsta anledningarna till att deras väljare röstat på partiet och trots att opinionsmätningar visar att C-väljare hellre vill ha Magdalena Andersson än Ulf Kristersson som statsminister menar dock en falang inom Centern att deras nya partiledare bör vara öppen för SD-samarbete.
Karin Källström, fristående ledarskribent för Östersundsposten och Liberala Nyhetsbyrån – och bror till centerpartisten Emil Källström – uttrycker sig i en intervju med Etc såhär:
”“Det man behöver göra är inte att se vad väljarna vill enligt interna opinionsundersökningar, utan förmå väljarna och centerpartisterna att vilja någonting som är i linje med det man själv vill.”
Det viktiga för partiet skulle alltså inte vara att förhålla sig till vad dess väljare vill utan till vad man själv vill få väljarna att vilja?
Låg inte ett sådant resonemang bakom att Liberalerna började gräva sitt partis grav vid sitt partiledarval 2019?
Då var Erik Ullenhag favorittippad att ta över som partiledare efter Jan Björklund, bland annat för att han likt en majoritet av Liberalerna ville stå fast vid Januariavtalet och samarbetet med Socialdemokraterna.
Trots att ombuden till landsmötet som väljer partiledare enligt Liberalernas stadga ska rösta enligt egen övertygelse och i en sluten omröstning förekom då dock så kallade medlemsomröstningar som bara var tanken att vara rådgivande. När flera av dem visade stöd för Nyamko Sabuni uppmanades dock ombunden att rösta i enlighet med medlemsomröstningarna – även där valdeltagandet i omröstningarna, som i Skåne, varit lägre än 50 procent.
Blev inget lyft
Torkild Strandberg, dåvarande ordförande för Liberalerna Skåne, skickade ut ett minst sagt hotfullt brev till ombuden där det stod:
”Styrelsen har beslutat att du, som ombud, förväntas följa Skånerådets beslut. Om du inte kan ställa dig bakom en sådan förväntan och förespråka den kandidat som Skånerådet beslutar sig för, bör du därför omedelbart anmäla förhinder så att en ersättare kan kallas in.”
Och därefter valdes Sabuni överraskande till partiledare. Hon menade att det faktum att hon öppnade för SD-samarbete och sa att hon företrädde Ulf Kristersson som statsminister över Magdalena Andersson skulle rädda Liberalerna kvar i riksdagen.
Något stort lyft kom dock inte och i stället ledde besluten till splittring och väljartapp. När Sabuni avgick låg stödet för Liberalerna på 2,1 procent och 69 procent av väljarna saknade helt förtroende för henne.
Men kanske tänkte Sabuni och ledningen runt henne lite som en falang inom Centern nu, att det viktiga inte var att fråga sig vad väljarna ville utan vad man själv ville att de skulle vilja?
Detta tankesätt har dock nu lett Liberalerna till en situation där de länge legat på ett stöd stadigt under riksdagsspärren, i den senaste mätningen har partiet bara ett väljarstöd på 2 procent, vilket betyder att det tappat hälften av sina väljare. Liberalerna har även på punkt efter punkt varit med och genomdrivit politik som går tvärtemot partiets beslut på landsmötet. Något som väckt frågan om Liberalerna ens är ett demokratiskt eller liberalt parti längre.
Pehrsons avgång
I slutet av mars lämnade även tre partitoppar sina poster i Liberalerna; jämställdhetsminister Paulina Brandberg, partisekreterare Jakob Olofsgård och kanslichefen Oscar Wåglund Söderström och det har spekulerats mycket om skälen bakom avhoppen och stämningen i partiet beskrivs som tung.
Och nu har siffrorna, och kanske även hans nu avslöjade aktieaffärer, alltså lett till att även partiledaren Johan Pehrson väljer att avgå.
Så varför överväger egentligen Centerpartiet ens att skjuta sig själva i foten så som de sett Liberalerna göra? Visst har partiets väljarstöd dalat men det verkar ju dels bero på att Centern haft en ledare som inte fått så mycket genomslag och att de just nu är mellan partiledare. Och trots detta ligger Centerpartiet betydligt bättre till än Liberalerna. Centern gick även bra i EU-valet där de fick 7,9 procent och behöll sina två mandat.
En teori som lagts fram är att de från vissa krafter internt i partiet resta kraven på att en ny Centerledare ska stödja Kristersson över Andersson i själva verket handlar om en rädsla i C för att vinster i välfärden ska bli förbjudna. S, MP och V tycks nämligen allt mer överens i denna fråga och en majoritet av svenska folket är för förbud.
Tycker man att kraven om att den nya Centerledaren ska samarbeta med SD börjar låta lite Torkild Strandberg kan man dock få lust att påminna Centerpartiet om att de fortfarande kan välja en annan väg än Liberalerna gjorde.
Till exempel en där de inser att problemet med Demirok var hans brist på genomslag och karisma, snarare än att han var emot att samarbete med SD.
De inom partiet som vill samarbeta med SD kan ju nämligen alltid rösta på Liberalerna i stället om Centerpartiets inriktning inte passar dem. För Liberalerna är ju nämligen redan i princip det parti som denna falang nu försöker göra Centerpartiet till – och Gud ska veta att de skulle behöva fler stödröster!
Virve Ivarsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.