Håkan A Bengtsson Foto: Jenny Lindahl

Håkans Hörna Britterna gör briljanta serier om klassamhället, sex, otrohet och politiska skandaler. Veckans Håkans Hörna går igenom några av de mer sevärda, och säger några ord om Tidöavtalet.

Hur många brittiska kriminalserier har jag egentligen sett under årens lopp? Jag klagar inte. Många är bra och hamnar tack och lov ofta på de svenska tv-tablåerna. Vecka efter vecka. År efter år. Men ibland infinner sig en mättnadskänsla inför alla dessa brutala mord med ibland dunkla motiv, och inte minst alla kluriga upplösningar.

Men så snubblar jag efter ett sakkunnigt tips om ”Sherwood”, som nu visas på SVT och är baserad på verkliga händelser. På sistone har det kommit många sådana dramatiseringar som bygger på verkliga fall. Och även en hel del dokumentärer om mord och brott som skett i verkligheten. Det skapar förstås en särskild laddning.

Sherwood bygger på två mordfall i ett brittiskt gruvsamhälle. I eftertexterna tillägnas serien Keith ”Froggy” Frogson, aktiv i gruvarbetarfacket NUM, som mördades 2004. Grundhistorien är dramatisk i sig (jag avslöjar inga detaljer). Men det är ändå den historiska kontexten och tolkningsramen som är huvudhistorien. Berättelsen pendlar mellan ett nu och händelser som utspelades under den stora och bittra gruvstrejken på 1980-talet. Den konflikten skapade en spricka som gick rakt igenom arbetarklassen och en lång rad gruvsamhällen, varvid familjer, vänner och grannar blev varandras största fiender.

Fyra decennier efter gruvstrejken genomgår Storbritannien ännu en omfattande strejkvåg

De arbetare som fortsatte strejken såg strejkbrytarna och de som efter hand gick tillbaka till jobbet som förrädare. I Sherwood synliggör morden än en gång de smärtpunkter som härstammar från den tiden. Det är lika mycket en berättelse om ett samhälle och ett land som tog en annan väg och valde bort det mått av samförstånd och kompromiss som då bröts sönder. Fackföreningsrörelsen har aldrig återhämtat sig. Jag ska inte avslöja för mycket, mer i teveserien blir det

Fyra decennier efter gruvstrejken genomgår Storbritannien ännu en omfattande strejkvåg. Och precis som på 1980-talet utlovar den konservativa regeringen nu (ännu mer) långtgående lagstiftning riktad mot de fackliga organisationerna. Historien går kanske inte igen, men den verkar kunna hemsöka oss.

 

I en annan aktuell TV-serie ”En spion bland vänner”, baserad på Ben Macintyres bok med samma namn, påminns vi om ett annat slags förräderi, men som sker i överklassen. Den återberättar ännu en gång historien om ”Cambridge Four”, de vill säga de fyra män som på 30-talet blev övertygade kommunister och sovjetiska spioner, varav tre fick höga positioner i den brittiska säkerhetstjänsten. Men som alla avslöjades, en efter en.

Det ska ha funnits en femte spion. Först var det Donald Maclean och Guy Burgess, som lyckades fly till Moskva innan de fängslades. En fjärde, Anthony Blunt, ansvarade pikant nog för kungafamiljens konstsamling och förlorade i tysthet sin position och ställning när han avslöjades. Men skandalen tystades ner. Förräderiet blev känt i offentligheten först efter Blunts död. Det mest dramatiska kapitlet var Kim Philbys avhopp till Sovjet 1963, som ”En spion bland vänner” alltså handlar om. Historien om de här spionerna har under årens lopp blivit föremål för åtskilliga böcker och filmatiseringar. John le Carrés ”Mullvaden” sticker ut som en litterär spionklassiker, som ju också filmatiserats som tv-serie och icke att förglömma Tomas Alfredsons lysande film ”Tinker Tailor Soldier Spy”. Båda magnifika.

Förräderi och klass är ett ständigt pågående brittiskt drama och trauma

I den nya tv-serien ligger alltså fokus på när Kim Philby till slut avslöjas, han hade redan tidigare varit misstänkt. Berättelsen kretsar kring relationen mellan Kim Philby och kollegan Nicholas Elliot, som under alla år var ovetande om sin väns förräderi. Elliot skickades för att förhöra Philby i Beriut, där han då bodde. Det verkliga dramat utspelas mellan de här två nära vännerna, två aristokratiska ”gentlemen” varav den ene avslöjas som förrädare.

En slutsats i serien är att Elliot och britterna kanske lät Philby fly till Moskva för att undvika en pinsam rättegång hemma i England, mot att han gav britterna viss information om andra sovjetiska spioner i England. Kanske var det också fråga om en vetskap om att livet i Moskva skulle bli ett slags fängelse, långt från överklassens privilegierade livsvillkor hemmavid. Vilket också verkar ha blivit fallet. Även om Kim Philby utsågs till ”Sovjetunionens hjälte” var det mest vodkan som flödade.

Förräderi och klass är ett ständigt pågående brittiskt drama och trauma. Och detta är en berättelse om det ultimata sveket. I tevedramatiseringen har en ung kvinna skrivits in för att förhöra Elliot om vad som verkligen hände i Beirut. Hon kommer från arbetarklassen i Newcastle i Norra England, och lever med en svart man. Men det är bara ett fiktivt tillägg till en berättelse där alla de andra centrala personerna har bakgrund i verkligheten och i överklassen.

Kanske är det en liten blinkning för att belysa klassamhällets strukturer och mekanismer? Som ett budskap om att vi behöver kasta ljus över alla slutna rum och kotterier, som sluter sig mot omvärlden.

Man måste ändå imponeras av britternas förmåga att återberätta och dramatisera så många av sina skandaler och konflikter. Och många av dem har en politisk koppling.

 

Den nya tv-serien ”Stonehouse” berättar historien om Labourpolitikern John Stonehouse som på 1970-talet fejkade sin egen död, spelad av den alltid lysande Matthew Macfadyen (exempelvis i ”Succession”). Det blir här en rätt komisk historia, men likafullt är den genuint tragisk. Under en period var Stonehouse en politiker på uppgång, och junior minister i en av Harold Wilsons regeringar.

1974 lämnade han sina kläder på en strand i Miami Beach och tog sig till ett annat hotell, hämtade upp sin andra packning, sitt falska pass och flög till Australien. Han antogs förstås ha dött, möjligen uppäten av hajar. Idén till sitt försvinnande ska han ha hämtat från Frederick Forsyths thriller ”Schakalen”, en roman om en professionell lönnmördare som av en terroristgrupp får i uppdrag att mörda Frankrikes president, Charles de Gaulle. Den berömde Carlos tog sig senare namnet Schakalen efter att ha hittat romanen på ett hotellrum.

Motiven bakom Stonehouse fejkade död förblir dock lite oklara. Han hade förstås ekonomiska problem. Senare avslöjades att han med stor säkerhet mot betalning hade lämnat ut känslig information till Tjeckoslovakien. Men så hade han förstås också inlett en relation med sin unga sekreterare.

Han blev den tidens mest kände ”flykting”, men återfanns eller återsågs aldrig

Stonehouse avslöjades och utlämnades ganska snart till England. Hemma igen höll han 1975 ett tal i underhuset (han var fortfarande parlamentsledamot) och framhöll då att hans bisarra handlande berodde på ett mentalt sammanbrott, och att diagnosen löd ”psykiskt självmord”.

Han dömdes till sju års fängelse men avtjänade bara två år. Senare gick först med i English National Party och sedan in i utbrytningen ur Labour, SDP, som efter några år gick samman med Liberal Party och blev Liberaldemokraterna. Han gifte om sig med sin sekreterare, kanske var allt detta i grund och botten en kärlekstriangel. Han dog under inspelningen av ett teveprogram han medverkade i, som handlade om ”missing people”. Hans dotter har skrivit en bok om sin far och lyft fram hans skiftande humör, drogmissbruk och dåliga mentala hälsa: ”He was crazy. Bonkers.”

Två lite bisarra men intressanta detaljer är värda att särskilt nämna. Den ena är att John Stonehouse hade underhandskontakter om att få asyl i Sverige. Av detta blev det intet, tack och lov. Det andra är han hittades för att polisen ”down under” trodde att han kunde vara en Lord Duncan, som bara ett par veckor före Stonehouse försvann också hade försvunnit från Englands yta. Lord Duncan hade dödat sina barns ”nanny” under en sexakt. Han blev den tidens mest kände ”flykting”, men återfanns eller återsågs aldrig.

Han hustru, Veronica the Dowager Countess of Lucan, var den siste som såg Lord Duncan vid liv. Hon levde ända till 2017. Under sina trettio sista år i livet vägrade hon att prata med sina barn, som lämnades arvlösa på grund av ”lack of good manners” och brist på vördnad för sina föräldrar. Barnen skulle inte dra mer nytta av hennes död än nödvändigt, skrev hon i sitt testamente. Hennes magnifika bostad skänkte hon till en välgörenhetsorganisation för hemlösa och framhöll att hon själv under alla år inte hade behövt betala hyra för sitt boende. Hon avled efter en överdos av alkohol och droger.

Under samma decennium föll Jeremy Thorpe tungt från den politiska klätterstegen. Han var en framgångsrik och karismatisk ledare för det liberala paritet. Men han beordrade och betalade för ett illa planerat försök att mörda sin tidigare manlige älskare, Norman Scott, som hotade att avslöja att de hade haft en relation, vilket på den tiden hade ödelagt hans karriär. Men mordförsöket misslyckades. Däremot dödades Scotts älskade hund Dane Rinka. Sedermera rullades hela historien upp. Först ryktesvis. När hela historien togs upp i domstol valde Thorpe att inte vittna. Han frikändes men försvann från offentligheten. Och självfallet blev hela historien föremål för en annan briljant brittisk teveserie, med den ständigt aktuella titeln: ”A Very English Scandal”, med Hugh Grant i huvudrollen som Jeremy Thorpe.

 

Sex, otrohet och pengar verkar alltså kunna trigga igång skandaler. I kombination med olämpliga eller otillbörliga relationer med främmande makt kan det bli en farlig brygd för den som smakar av den. Som i den mest kända av alla brittiska politiska skandaler: Profumoaffären. Detta var redan på 1960-talet. Försvarsminister John Prufumo hade inlett en kärleksaffär med en toplessdansös, Christine Keeler, som också hade ett förhållande med Sovjetunionens marinattaché i London. Profumo förnekade först att de hade haft en relation. Men bekände och erkände sedan och avgick förstås. Men han bedyrade att han aldrig hade pratat om rikets känsliga affärer med Keeler. Hela den här historien skildrades i filmen ”Skandalen”. Men det är några år sedan. Med tanke på att britterna verkar älska att älta sina politiska sexskandaler kommer det nog en ny version snart.

Den konservative premiärministern John Major deklarerade på 90-talet att nu var det ”Back to Basics” som gällde. Det handlade om att återvända till ”grannskap, anständighet, artighet”. Vilket är en brittisk omskrivning för amerikanska konservativa familjevärderingar. Det visade sig bli en riktig politisk bumerang. Efter hand avslöjades den ena skandalen efter andra på det klassiska temat sex, otrohet och pengafiffel.

Skandalerna krattade manegen för Tony Blair och New Labour, som då framstod som obelastade efter många år i den politiska kylan som ständigt oppositionsparti. Till saken hör att det senare avslöjades att John Major under fyra år på 80-talet hade haft en relation med en av sina kvinnliga ministerkollegor. Under senare år bör man förstås nämna Rupert Murdochs illegala avlyssning av politiker och kändisar vars innehåll sedan blev saftiga historier i News of the World. Och icke att förglömma alla parlamentsledamöter som visade sig använda sina bidrag för privata ändamål. Eller att Boris Johnsons hela karriär varit en enda lång radda skandaler.

Den nuvarande premiärministern Rishi Sunak har hittills såvitt bekant bara blivit dömd för att ha åkt bil utan bilbälte, olagligt i Storbritannien. Han togs på bar gärning. Det var inte så smart att lägga ut en film där man åker runt utan bilbälte på Instagram. Men bara häromdagen avgick torypartiets ordförande Nadhim Zahawi efter olämpliga skatteaffärer. Om inte något har hänt sedan dess var det såvitt bekant den senaste brittiska politiska skandalen.

***

Liberalernas ledare har en tendens att uttrycka sig märkligt, otydligt och sluddrigt. Björn Wiman skrev nyligen i Dagens Nyheter om Johan Pehrsons twitterinlägg där denne menade att oppositionen ”går på som en febrig, fattig och fragmenterad flipperkula”. Wiman hade på goda grunder svårt att föreställa sig en flipperkula som har feber. Som dessutom är fragmenterad. I veckan pratade Pehrson i Studio Ett om de ”islamistiska” länderna. Det kanske inte är så konstigt att Sveriges rykte i den muslimska världen inte är det bästa.

***

Dagens Industri har som sig bör gjort ett ”hemma hos-reportage” på Tidö slott hos ägaren David von Schinkel. Han pekar ut platsen där bordet stod, där Tidöavtalet undertecknades, och bedyrar att han själv läst avtalet: ”Det har numera en hedersplats i biblioteket. Jag ska akta mig för att uttrycka en åsikt om avtalet, men jag hoppas verkligen att samarbetspartierna ror i land vad de föresatt sig i avtalet. Inte minst för Tidös skull”.

Det framgår att von Schinkel haft sitt på det torra i hela livet. Det mesta är uppbundet i slottet i dess tavlor och antika tingestar. Men också i sällsynta leksaker och dyra motorfordon: ” I MC-museet står flera Porschebilar och en så gott som ny Ferrari som tillhör Team Tidö.”

Rapporterar Henrik Huldschiner.

 

Håkan A Bengtsson, är VD för Arenagruppen