Vi kan inte nöja oss med att förfasas över SD:s rasism. Vi måste syna syftet och effekterna av SD:s politiska förslag – för tankegodset är detsamma som en gång lanserades i 30-talets Tyskland.

I söndagens DN finns ett reportage av Niklas Orrenius om Sverigedemokraternas syn på Sverige och svenskhet. Det är en inblick i en hårt separatistisk världsbild där den utopiska målbilden är ett land som bygger på idén om ett folk, ett land. Eller kort och gott Sverige åt svenskarna.

Orrenius intervjuar Björn Söder, andre vice talman i riksdagen, som har en syn på samhället där fundamentet är att göra skillnad på folk och folk. Problemet för SD är inte klasstillhörighet eller en höger–vänster-motsättning. Problemet är alla de människor som inte passar in i deras patriotiska nationalstatsbyggande.

Söder målar upp en bild av ett Sverige där värme och omtänksamhet kommer att prägla människorna och landet. Gemenskapen kommer naturligt, när ursprunget är detsamma. Arvet är viktigare än något annat. Men svenskt medborgarskap ska inte blandas ihop med en svensk identitet. Söder säger att människor med rötter utomlands är välkomna att leva i Sverige, bara de assimileras till en svensk identitet och anpassar sig till den svenska kulturen.

Det finns inga tvivel om att Sverigedemokraternas enda fråga är att minska och begränsa invandringen. Inte minst den utomeuropeiska. Men det är inte för att pensionärerna eller låginkomsttagarna ska få ett drägligare liv. Det är inte för att få bukt med arbetslösheten eller för att trygga ålderdomen. Det är för att omskapa hela nationen Sverige med grundpelaren att blodet (rasen) är det som legitimerar nationen.

De senaste dagarna har en motion av Kent Ekeroth cirkulerat på sociala medier och väckt hård kritik. Han vill se en registrering av ursprungsnationaliteten för intagnas föräldrar för att ”förstå samhällsutvecklingen eftersom kultur och värderingar inte försvinner bara för att någon erhållit ett medborgarskap”. SD:s pressansvarige Martin Kinnunen har kommenterat kritiken med att motionen inte strider mot partilinjen.

Det är klart den inte gör. Att sammanställa brottsstatistik om icke etniska svenskar, som sedan kan användas som bevis för att nationen Sverige är hotad och i fritt fall är en del av SD:s mål att skapa en tydlig gränsdragning mellan oss och de andra.

Det är detta långsiktiga och radikala ”Blut und Boden”-projekt som är den ideologiska ledstjärnan i all politik som förs av Sverigedemokraterna. Bör det vara oroväckande att uttrycket och tankegodset bakom det lanserades i 1930-talets Tyskland? Ja. Bör det vara oroväckande att vi inte synar syfte såväl som effekter av SD:s politiska förslag mer, i stället för att bara förfasas över den rasism deras politik är ett uttryck för. Ja.

Det är viktigt att minnas vilka ideologier våra olika partier bygger sin samhällsvision på. Det gäller allianspartierna och det gäller de rödgrönrosa partierna. Och det gäller särskilt Sverigedemokraterna, som i sitt principprogram anser det vara problematiskt att upprätthålla ett folkstyre ”i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”.

Denna radikala nationalistiska ideologi får inte vara grunden för ett modernt Sverigebygge. Vi är en större nation än så.