ledare Alla är ense om att slutförvaret av kärnavfall måste fram. Men det återstår mycket innan vi vet att det är säkert. 

Nu var vi äntligen framme. Efter 40 år av utredningar, hot om misstroendeförklaringar, folkomröstningar, villkorslagar, domslut, kritiska forskare och politiska strider om hur det svenska kärnavfallet ska hanteras var det på torsdagen dags för regeringsbeslut.
Ett historiskt besked, eftersom inget annat kärnkraftsland annat än Finland har några konkreta lösningar av hur man ska göra med det farliga avfallet.
Men kvällen innan detta skulle ske upptäckte Ekot att frågan inte fanns med på listan över dagens regeringsbeslut.  Miljöministern Annika Strandhäll var sjuk i covid. Men det skulle ändå bli ett beslut, sa man.
Att kärnavfallet inte fanns med på listan på beslut som regeringen i dag skulle fatta berodde enligt pressekreteraren på att frågan fortfarande bereddes under onsdagskvällen.

Det är svårt att komma ifrån att regeringen egentligen inte ställde några villkor alls.

Kors i kanalen! En fråga som beretts i 40 år måste beredas ytterligare några timmar i ett kvällssammanträde med regeringen.
Vad var det som fattades? Var det försvarsminister Peter Hultqvist som inte gillade Vattenfalls nära samarbete i avfallsfrågorna med ryska Rosatoms dotterbolag Trel?
Nej, det var nog inte. Och läget för slutförvaret, 500 meter ner under jorden vid Forsmarks kärnkraftverk i Östhammar kommun, är alla ense om.
Däremot har det funnits olika meningar om hur säkert det är att kärnavfallet ska kapslas in i rör av koppar och bentonitlera.  En forskarfalang menar att kapslarna kan spricka redan efter 100 år, när de är tänkt att hålla i 100 000 år.
Så hur de villkor ser ut som följer med ett ja är kanske den viktigaste delen av ett regeringsbeslut. För som Naturskyddsföreningens ordförande sagt är ett villkorslöst ja ”djupt oansvarigt”.

Det är svårt att komma ifrån att regeringen i går egentligen inte ställde några villkor alls.
Annika Strandhäll slog via länk fast att den teknik med kopparrören som är tänkt att användas är ”säker”. Hon hade också formuleringen att ”det är så säkert det kan bli utifrån de kunskaper vi har i dag”. De prov som visat att kopparkapslarna spruckit var en kunskap som inte fanns för miljöministern.

Ett återkommande tema när regeringen nu satt ner foten i frågan var ”ta ansvar”, en vanlig socialdemokratisk värdering.
Men historien tar inte slut med ”ta ansvar i dag”. Tänk om det är sant att kopparkapslarna kan spricka och de spricker om hundra år. Vem tar ansvar för det? Vad kommer det att kosta för våra barn?