MP har inte ens hunnit byta språkrör, men allt tyder på att Gustav Fridolin blir en av Sveriges mest intressanta politiker under det kommande decenniet. Flera starka kvinnor, som Mikaela Valtersson och Åsa Romson, deklarerar intresse för språkrörsposten. När Flamman kräver att Lars Ohly ska avgå på V-kongressen 2012 nämns fyra efterträdare i nästa andetag: Josefin Brink, Jonas Sjöstedt, Ulla Andersson och Hans Linde.

Samtidigt tackar Berit Andnor Bylund, ordförande i S-valberedningen, för synpunkterna på de kriterier som ska vägleda jakten på en ny partiledare. Men när partimedlemmarna snällt svarar på kriteriefrågor har den riktiga diskussionen pågått i kulisserna. Marken lär ha varit upptrampad för Pär Nuder, som tackade nej. Spelet får börja om på ruta ett.

Snart bör S-valberedningen lämna kriteriestadiet och ge information om den fortsatta processen. Men när dimmorna skingras blir ett allvarligt problem återigen synligt. Arbetarrörelsen har fostrat generationer av lysande politiker, men befinner sig nu i en djup ledarkris. Varför kan inte S frambringa kandidater med Fridolins glöd?

Striderna i SSU och ungdomsförbundets försvagning har troligen inneburit att många politiska begåvningar valde en annan karriär. Fackföreningsrörelsen var länge en plantskola, ofta för talanger från studieovana hem. Men i dag är facket svagare, utbildningsvägarna fler och karriärvägarna inom yrkeslivet bättre.

En huvudstad lockar till sig medborgare med ambitioner. Men för att få ett tungt uppdrag inom S i Stockholm bör du vara med från barnsben och sedan spela dina kort extremt skickligt. I stället har regeringskansliet, och i dag PR-byråerna, erbjudit en karriärväg som leder bort från valda politiska uppdrag.

Runt om i landet blir de skickligaste ledarna ofta kommunalråd. Riksdagen får karaktären av regional representation, och ses inte som en nationell politisk plattform. Riksdagsuppdraget bevakas, och när mandaten blir färre gör gamla strukturer rentré. Det ”avvikande” får inte längre plats: Du som är ny, ung, har en annan etnisk bakgrund, eller suspekt nog lämnade politiken och nu vill komma tillbaka. Hur många av riksdagens 112 S-ledamöter nämns på allvar som möjliga partiledarkandidater?

Inom S är satsningar på politiskt ledarskap känsligt och notoriskt eftersatt. Den mest mytomspunna utbildningen formade, talande nog, framtidens statssekreterare. Inte framtidens politiker. Samtidigt har partiets kontakter med akademin och andra delar av civilsamhället försvagats. S är inte längre det statsbärande partiet, en magnet för ”the best and the brightest”, utan ett parti bland andra där talanger förväntas serva de folkvalda.

Ingen lär avundas Berit Andnor Bylunds svåra uppdrag. Men den person som till slut svarar ja på hennes fråga ärver inte bara den mantel som Branting, Erlander och Palme har burit. I uppdraget ingår även att skapa en partikultur som återigen skapar Sveriges skickligaste politiker. Annars är Fridolin, Sjöstedt, Brink med flera redo att fylla tomrummet.