Är Feministisk Initiativs 5,3 procent i valet till Europarlamentet bara ett irrbloss i majnatten eller det en varaktig opinionsförskjutning?

Det är alltför lätt att sortera in Fi i samma kategori som Junilistan och Piratpartiet, som burna av röster som ville ge etablissemanget en känga, gjorde en kort visit i Europaparlamentet, men aldrig hade kraft nog att hamna i riksdagen. Fast mycket tyder på att Fi inte är så.

Samtidigt kan man inte förneka att det finns det ett drag av protest i Fi-rösterna. Skulle partiet gjort 5,3 procent utan Belinda Olssons tv-serie ”Fittstim” i vintras, där hon menade att feminismen spårat ur?  Hade Fi klivit in i Europaparlamentet utan Göran Greiders och Daniel Suhonens draghjälp, när de sa att välja Fi var bortkastade röster, som kan hota ett nödvändigt maktskifte i höst?

Ilskan över detta kom som ett brev på posten via sociala medier. Kanske är detta det första valet där twittrandet spelat en viss roll för utgången.

Men Fi skulle inte heller fått 5,3 procent av rösterna om inte kvinnor och män ogillat hur Socialdemokraterna och Moderaterna hukar sig i mitten, plankar varandras politik och inte vågar ta en enda politisk risk.

Den goda politiken är både känsla och intellekt, och när valdebatterna i tv mest handlar om siffror blir Fis heta feminism naturligtvis attraktiv. Många ser det som omöjlighet att ledningen för LO och Socialdemokraterna, Kålle och Stefan, grabbarna från Metall, kan bli fullblodsfeminister. Men de ska inte dömas ut på förhand.

Samtidigt är det inte lätt, när partiets ekonomisk-politiska talesperson sagt om lika lön för lika arbete, att hon inte vill lägga sig i frågor som rör arbetsmarknadens parter. Och hon är kvinna, heter Magdalena Andersson och sa så i en intervju i Morgonbris.

Feministiskt initiativs slogan ”Ut med rasisterna – in med feministerna” är genial. Det finns, som Dagens Arena flera gånger påpekat, ett tydligt samband mellan manligt våld och politisk extremism. Varför är det inte Socialdemokraterna som har sugit upp dessa stämningar ute bland människorna och gjort politik av det? Förr var detta partiets bästa gren, men förmågan saknas idag.

Otaliga delegationer av de stora partiernas funktionärer har varit i USA och studerat Barack Obamas sätt att driva valrörelse. Men bara det parti som inte haft råd att åka dit, Fi, har knyckt modellen med ”home parties”. Ett sätt att förmänskliga och avdramatisera en diskussion om livsviktiga frågor.

Man kan naturligtvis tänka sig att en del av det unika med Fi kan matchas av de andra partierna och att man på så sätt kan hålla den rosa konkurrenten utanför riksdagen. Men hur mycket hinner man lappa och laga på en gammal politik och en stelbent taktik på de fyra månaderna som är kvar fram till riksdagsvalet?