Roland Paulsen, foto: Jessica Segerberg

Det är överraskande att Johan Alfonsson lyckats undgå den »antikapitalism« som många liberala sidor ondgjort sig över avseende min arbetskritik, skriver Roland Paulsen i en slutreplik i diskussionen om arbetstvång och lönearbete.

Johan Alfonsson skrev 21 april att jag inte har diskuterat frågor gällande arbetets organisering utan enbart talat om behovet av att reducera arbetstvånget.

Jag svarade med att ge exempel på böcker där jag analyserat och kritiserat olika former av arbetsorganisering. Samtidigt betonade jag (mycket eftersom socialdemokrater i synnerhet brukar vara väl optimistiska i denna fråga) att jag »välkomnar en diskussion om hur långt det är möjligt att reformera lönearbetet inom ramen för kapitalismen«.

Som svar skriver nu Alfonsson att jag inte har diskuterat hur kapitalismen gör arbetet ofritt.

Det var en oväntad kritik. Alfonsson har visserligen gjort tydligt att han inte är intresserad av att ta del av vad jag sagt och skrivit i olika sammanhang, men det är ändå överraskande att han lyckats undgå den ”antikapitalism” som så många liberala ledarsidor vid det här laget ondgjort sig över gällande min arbetskritik.

Visserligen beskriver jag på ett ställe i Arbetssamhället hur arbetet blivit ett »självändamål«, men jag gör det angående hur man inom politiken utan motivering tävlar om »jobbskapande« och bland annat introducerar arbetsmarknadsprogram som Fas 3 och Aktivitetsgarantin där arbetets värdeskapande dimension kan vara minst sagt otydlig. Det kapitalistiska lönearbetet har samtidigt inte uppstått på grund av att politiker i dag tävlar i kapp om att skapa jobb.

Lönearbetet är inte en flytande »norm« av det slaget, det är framför allt ett strukturellt grundat tvång – och detta har jag upprepat i så många sammanhang att jag själv blivit trött på att höra mig säga det.

Lönearbetet är inte en flytande »norm« av det slaget, det är framför allt ett strukturellt grundat tvång – och detta har jag upprepat i så många sammanhang att jag själv blivit trött på att höra mig säga det.

Av samma anledning har jag aldrig sagt att arbetsideologin är skälet till att vi arbetar som vi gör, vilket Alfonsson nu påstått flera gånger: »Den kapitalistiska logiken är inte beroende av en arbetsideologi; vi kan frigöra oss från arbetsideologin samtidigt som tvånget att arbeta kommer att kvarstå«, skriver han.

Vem har sagt något annat? Det verkar som att vi på denna punkt är överens. Om någon annan arbetskritiker tycker annorlunda så kan det vara bra att säga vem och ange referens.

När jag i Arbetssamhället presenterar arbetsideologin som begrepp skriver jag så här:

»Arbetsideologin består av en varierande uppsättning föreställningar, värderingar och rädslor som tillsammans ursäktar att vi ska fortsätta arbeta lika mycket som vi gör – eller mer – oavsett hur effektiva vi blir i vårt arbete. Arbetsideologin är inte vad som tvingar oss att arbeta. Det finns, och har alltid funnits, ett naturligt tvång att arbeta som har med vår överlevnad att göra. Likaså finns det, vilket även var sant före kapitalismens dagar, ett socialt tvång att arbeta som har att göra med att de som har makt förstärker sin makt genom att samla rikedomar från andra människors arbete. Arbetsideologin har inte gett upphov till det sociala tvånget. Däremot förklarar arbetsideologin varför stat, fackförbund och folkrörelser inte gör större motstånd. Ju mer det naturliga tvånget att arbeta försvagas genom teknologisk utveckling, desto viktigare blir arbetsideologin för att försvara det sociala tvånget.«

För en mer koncentrerad diskussion om senkapitalismens inre logik, fördelning, ojämlikhet och maktintressen rekommenderar jag s. 125–169 i Arbetssamhället. Där finns också en längre analys av de strukturella faktorer som gjort arbetet så ofritt i statssocialistiska samhällen. I de två sista kapitlen (s. 343–408) ger jag vidare förslag på hur denna logik kan bekämpas och överskridas: både genom arbete och genom att på olika sätt reducera arbetstvånget.

Om Alfonsson eller någon annan vill skänka ytterligare en debattartikel till Dagens Arena på temat »frågor som Roland Paulsen missat« vill jag även passa på att rekommendera mina personliga favoriter i raden av »blinda fläckar«. Utan inbördes ordning finns här:

  • »Hur ska vi överleva om vi inte arbetar?«
  • »Många tycker faktiskt om sina jobb«
  • »Det är skillnad på arbete och lönearbete«
  • »Vi måste ju arbeta för att ha råd med välfärden«
  • »Man blir frisk av att arbeta«
  • »Vi lever allt längre tid som pensionärer«

Jag skulle tro att Dagens Arena mer än gärna fortsätter att publicera i ämnet, och själv har jag inget emot att förse läsare med citat och sidhänvisningar för fördjupning i dessa frågor.

Roland Paulsen är docent i sociologi och verksam vid Lunds universitet