Fredrik Reinfeldt triangulerar skamlöst. Det kan förstås vara ett sätt att överleva vid den politiska makten – så länge normala omständigheter råder. Genom att parera oppositionens utspel vann han en för borgerligheten historisk andra valseger 2010.

Och på den vägen är det. Investeringar i bland annat järnvägen har varit i oppositionens säck innan de hamnade i höstbudgetens påse. I Ekots lördagsintervju försvarade Borg detta lappkast så gott han kunde. Tidigare var det ”oansvarigt” att bygga ut järnvägen. Sverige hade ”överinvesterat” i järnväg. Pengarna borde gå till nya vägar i stället. Hävdade han då.

Det ska fan vara i opposition när regeringen snor dina förslag. Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson menade i helgen att Anders Borgs agerande andas populism och valtaktik. Det är förstås helt rätt. Men ingen argumentationslinje som man vinner val på.

Anders Borg är en produkt av den överideologi som etablerades efter 1990-talskrisen. Han navigerar i det begränsade ekonomisk-politiska utrymme som Kjell-Olof Feldt och Göran Persson skapade. Den tidens krishantering sätter ännu ramarna för politiken. På samma sätt som 1930-talets krispolitik under ett halvt sekel utgjorde ramen för en politisk och ekonomisk berättelse. Därför säger alla politiker numera först och främst: Stabila statsfinanser. Sedan säger de: Stabila statsfinanser. Och därefter: Stabila statsfinanser. Även om det innebär kontracykliska åtstramningar. Och leder till felaktiga slutsatser. Som att Sveriges ekonomiska saneringspolitik fungerar för hela Europa på 2010-talet.

Anders Borgs eftergifter är egentligen ett uttryck för att tiden vänder. Åtstramningspolitiken har fört Europa till depressionens rand. Den sociala och ekonomiska katastrofen föder främlingsrädsla och nationalistiska rekyler. Samtidigt ser vi konturerna till en ny ekonomisk debatt, något Katrine Kielos beskriver i en rapport för Arena Idé.

Magdalena Andersson och den rödgröna oppositionen gör förstås klokt i att hålla fast vid stabila offentliga finanser. Men. Och det är ett viktigt men. Det är hög tid att kasta av sig den ekonomisk-politiska tvångströjan från 1990-talskrisen. Den har skapat ett slags självuppfyllande dogmatik. Så i stället för att klaga på att Anders Borg byter fot – det kommer han att göra igen – är det hög tid att forma en egen ekonomisk analys och en politik som knyter an till den diskussion som nu förs i Europa.

För nytänkandet kommer inte från höger. Och Anders Borgs lappkast är taktiskt, inte principiellt. Han är därtill nödd och tvungen. Men i grunden ligger hans strategi fast. Vilket hans budskap om a-kassan i Ekots lördagsintervju illustrerar. En höjning av a-kassan de första tre månaderna skulle innebära att ”uppemot” 30 00 jobb går förlorade. Det visar, hävdade Borg, regeringen mest ”robusta kalkyler”. Detta är förstås bara snicksnack.

Oppositionen bör ihärdigt visa att denna politik är orättfärdig – och inte vilar på ”vetenskaplig grund”. Samtidigt måste den bana väg för ett nytt ekonomiskt tänkande. För i Europa hösten 2012 är det inte ”business as usual”. Där råder inga normala omständigheter där triangulering automatiskt går hem.