När staten försvinner kliver återigen kommuner och regioner fram. Frågan är vad vi ska med regeringen och staten till?

Kommunerna vill, regionerna vill, ja till och med EU vill att vi bygger järnväg och är dessutom redo att bidra med pengar, men regeringen säger nej. I december 2022 beslöt högerregeringen att lägga ned projektet med nya stambanor mellan Göteborg, Malmö och Stockholm. Man gjorde det med argumentet att det var för dyrt och inte samhällsekonomiskt lönsamt. 

Ändå går nu regionpolitiker i Jönköping och Östergötland, som företräder samma partier som regeringen, ut med ett eget förslag om en järnvägsförbindelse mellan Linköping och Jönköping. Trots att prislappen blir dyrare när regionerna och privata aktörer står för finansieringen, bedömer man att projektet behövs. 

När Fehmarn Bält-förbindelsen öppnas i mitten av 2029 kommer godstransporterna i Sverige att öka kraftigt. Om inte transportnätet byggs ut riskerar både väg- och järnvägsresenärer att drabbas av ett trafikkaos betydligt värre än det vi hittills sett prov på. Även utan Fehmarn Bält-förbindelsen har persontransporterna på järnväg ökat kraftigt i Sverige de senaste decennierna. Det har Trafikverket gång på gång misslyckats med att förutspå i sina egna prognoser om framtida resvanor. Konsekvent har de underskattat tågresandet och överskattat bil- och flygtransporterna. Det har gjort att investeringar i vägar och flygplatser verkat mer lönsamt än investeringar i järnväg.

Det är inte bara inom tågtrafiken som vi sett att regeringen och staten drar sig undan från ansvar. Inom många viktiga infrastruktur- och näringslivsprojekt lyser staten med sin frånvaro.

För regeringen borde beslutet om att sätta spaden i jorden för nya stambanor vara så enkelt att det knappt framstår som ett val. Stambanorna behövs och de vore bra för Sveriges ekonomi. Dessutom vill lokalpolitiker längs sträckningen inget hellre än att banorna ska vara på plats, helst redan idag. Som om inte det vore nog finns pengar att hämta från EU som ser betydelsen av att ha ett bättre och mer samordnat järnvägsnät i Europa. 

Det är inte bara inom tågtrafiken som vi sett att regeringen och staten drar sig undan från ansvar. Inom många viktiga infrastruktur- och näringslivsprojekt lyser staten med sin frånvaro. När Sveriges industri ställer om för att klara övergången till en grön ekonomi tvingas många kommuner lägga stora resurser på att bygga hamnar, bostäder och logistikinfrastruktur, ofta helt utan ekonomiskt stöd från staten. 

Regeringen leder Sverige. Med det kommer ett ansvar att staka ut en riktning för hur man vill att Sverige ska se ut i framtiden. Om inte regeringen tar ansvar i så tydligt nationella angelägenheter som stambanor, grön omställning och handelslogistik, kan man fråga sig vad vi ska med dem till?