ledare När sjukvården går på knäna blir fel saker till problem. Att vi lever länge är en välfärdsvinst vi ska vara rädda om. En sammanhållen vård utan privata inslag är den bästa möjligheten att klara uppdraget.

De senaste veckorna har »utmaningarna« hopat sig för sjukvården i Sverige. Bromsarna och stoppen har avlöst varandra.

I huvudstaden kom först chockvarslet av 350 undersköterskor och 250 läkare på Nya Karolinska, följt av kärva sparprogram för övriga storsjukhus.

I hela landet väntas 18 av 20 regioner gå back inom hälso- och sjukvårdsområdet, vilket kräver »stora effektiviseringsbehov kommande år«, enligt SKL, Sveriges Kommuner och Landsting.  Garantier för att staten ska skjuta till bidrag saknas.

För fler än berörda anställda ter sig neddragningarna svårbegripliga. Väntrum och sjukbäddar är överfulla och allt fler intensivvårdspatienter tvingas till riskabla flyttar på grund av platsbrist. Sverige har dessutom enligt OECD lägst an­tal slutenvårdsplatser per invånare i EU, trots stor befolkningsökning och växande behov.

Som Karin Båtelsson, ordförande för sjukhusläkarna, summerar så är det väldigt lätt att radera kompetens men desto svårare att bygga upp den igen.

Fler händer i syltburken leder till att skattebetalarna blir blåsta. Istället för mindre byråkrati visar jämförelser att det blir mer.

De blågröna som styr region Stockholm verkar dock mer se kostnadsökningarna som ett managementproblem.

Tongångarna är stenhårda:

»Det är glasklart. Inte en krona till« säger exempelvis regionrådet Tomas Eriksson (MP) i SVD.

Men ser MP och de borgerliga inte hur trångt det är på regionens sjukhus?

I tankevärlden bakom beslutet är folk inte sjuka på riktigt och söker ständigt vård på fel ställe. I värsta fall på Nya Karolinska som numera endast ska ägna sig åt »högspecialiserad vård«. Vilket är början till svältdöden för »det ärorika NKS«, skriver en läkare eftersom bristen på rutinsjukvård kommer att dränera sjukhuset på just specialistkompetens. Ett förfärande vittnesmål om NKS-policyns resultat för patienten Maria Sundkvist kan läsas här.

Märkligt nog hörs från styrande inget om att spara på Stockholms många kostnadsdrivande vårdval som dränerar landet på specialisteroch ställer de sjukaste längst bak i vårdkön.  Vårdval à la Stockholm saknar tak, ger betalt efter hur mycket vård som produceras – och då produceras mer än vad som behövs. Det har dessutom snedfördelat resurserna från de som behöver det som mest till de friskare och rikare.

Mer pengar till vården ger alltså inte mer vård för pengarna.

Inte heller SKL tar upp vårdvalens roll för underskotten.

Istället heter det att vården är ineffektiv och att äldre kostar för mycket, vilket SKL:s chefekonom Annika Wallensten lyfter som huvudförklaring till skenande kostnader.

Men organisationens egen statistik visar att sjukvård används av hela befolkningen.  Närmare hälften (46 % ) går faktiskt till åldersgrupper som är under 50 år. Gruppen 80-plus tar bara en tiondel.

SKL avstår även, beklagligt nog, att i sin analys nämna de vårdförsäkringar som idag omfattar 10 procent av befolkningen, och som allvarligt hotar en solidariskt finansierad hälso- och sjukvård.

För viljan att betala skatt för sjukvård avgörs av om människor är säkra på att de själva får vård den dag de behöver den – och att inte en person med en privat sjukförsäkring smiter före. Vårdförsäkringar tillför inte mer pengar, utan trissar bara upp kostnader genom att konkurrera om samma resurser.

Som underläkaren Fanny Nilsson skriver: »Den största lögnen är att de avlastar den vanliga vården, när de egentligen söndrar den inifrån«.

USA:s helt marknadsdrivna sjukvård är ett exempel på en vård som är dyrare (17 procent av BNP) och når färre än exempelvis grannlandet Kanada med statlig sjukvård och sammanhållen finansiering, som kostar ca 11 procent av BNP, precis som Sverige.

När Moderaternas finanslandstingsråd Irene Svenonius i en ny bok föreslår försäkringsfinansierad vård visar hon på den dyra väg som Sverige sannolikt kommer att beträda när politiken tippar åt höger. Fler händer i syltburken leder till att skattebetalarna blir blåsta. Istället för mindre byråkrati visar jämförelser att det blir mer.

Proportionen mellan byråkrater och sjukvårdspersonal är extremt annorlunda i de försäkringsbaserade systemen.
Att samla in pengar via skatten och låta det offentliga hålla samman finansiering och produktion gör verksamheten billigare än att ta in en tredje part.

Befolkningsökning och fler äldre är en tuff uppgift för kommuner och landsting, som bara blir svårare om skattebetalarna även ska finansiera privata försäkringsbolag.
Sjukvårdsproduktion kan aldrig bli en perfekt marknad. Patienten är alltid i underläge och ska inte behöva oroa sig för att bedömas utifrån ett företags lönsamhetskalkyler.

Att efterfrågan på att vara frisk är hög är dock knappast vårdens stora problem, utan dess uppdrag. När morfar och farmor lever längre och kan få både knä och höfter opererade, liksom ögon fria från starr uppstår en välfärdsvinst, inte en förlust.

Sjukvården i Sverige är med andra ord inte överfinansierad, utan underfinansierad.

Den behöver byggas ut, inte skäras ner.

Ett samhälle som inte vill styra mot denna livskvalitet är på helt fel kurs.