En framgångsrik socialdemokrati behöver både vardagens reformslit och visionärt idébränsle från många olika källor. Utan två hjärnhalvor står den nämligen stilla — och lämnar fritt spelrum åt andra krafter.
I inledningen till den nysläppta antologin »Samtider — perspektiv på 2000-talets idéhistoria« skriver författarna att samtiden existerar »mellan det levande förgångna och den öppna framtiden«.
Formuleringen fastnar.
Som opinionsjournalist är det lätt hänt att nyhetsflödet, det förmodat aktuella, ständigt styr pennan. Inte konstigt, men ibland förrädiskt.
Men vi, liksom alla som verkar inom politikens fält, måste också sätta samtiden i perspektiv. Ställa frågor: hur hamnade vi här, hur kommer vi dit?
I efterhand är det lätt att placera historien i tematiska perioder. Efterkrigstidens keynesianska konsensus mellan välfärdsstat och kapitalism. Det långa åttiotalets nyliberala våg.
Det senaste decenniets kriser som kullkastat gamla sanningar. Tumlat oss in i ett nytt, okänt tillstånd.
Den praktiska politiken är ett vardagsnära hantverk. De — kommunpolitiker, tjänstemän och ministrar — som ägnar varje dag åt att knåda ihop verklighetens komplexitet till reformer förtjänar all respekt.
Hantverket i sin bästa form levererar. Semesterveckor, fri utbildning, sjukvård i världsklass, föräldraförsäkring.
Men inga idéer uppstår ur intet.
Förändring börjar inte i ett vakuum. Historikern Jens Ljunggren beskriver socialdemokratins ideologiska katalysator som en »uppskjuten vrede«. När den varit som mest framgångsrik har reformer blommat ur diskussioner och debatter mellan politiker, intellektuella, kulturarbetare och offentlighet.
Vardagsnära, konkreta lösningar sprungna ur ett myller av tankar. Hos många.
1907 får Hjalmar Branting frågan varför han är socialdemokrat.
»Därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan«, svarar han.
För det är just i glipan mellan vision och verklighet, mellan skarp rationalitet och en känslomässig klangbotten, som vi träffar rätt.
Politik som blir fånge i nutiden gröper nämligen ur det långsiktiga reformprojektets ambitioner. Teoretiker som, uppsnärjda av »rätt« idéer, tappar kontakt med verkligheten.
Framgångsrik politik är en dragkamp mellan vision och verklighet. Annorlunda uttryckt: politiken behöver två hjärnhalvor för att fungera.
Villkoren på vårdgolvet eller människors oro för brottslighet hänger ihop med hur jämlikt och rättvist Sverige blir om tio år. Framgångsrik politik är en växelverkan, en dragkamp, mellan perspektiven. Annorlunda uttryckt: den behöver två hjärnhalvor för att fungera.
Den brittiske sociologen och ekonomen William Davies har beskrivit nyliberalismen som »politisk desillusionering genom ekonomi«. Högerpopulism kallar han en »politikens lockelse genom nationalism, rasism, nostalgi och kvinnohat«.
Socialdemokratisk, progressiv politik representerar något annat. I bästa fall en politikens förtrollning genom rättvisa och tanken om medborgarskap som bygger på gemenskap — inte splittring.
I slutändan avgörs framtidens konturer av hur vi förstår och förändrar den verklighet som just nu är. Politiken kan vara så mycket mer. En längtan. En förhoppning.
Kanske är jag naiv. Kanske är morgondagens idéer och förhoppningar chanslösa mot dagspolitikens snäva raster.
Ändå hoppas jag.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
