Public service, Malmö FF och utrikesminister Carl Bildt har en gemensam sak att lära: Saker bör kallas vid dess rätta namn.

Det kan inte vara lätt att vara chef på public service nuförtiden. Är man opartisk om man säger att nazister har överfallit en fredlig demonstration i Malmö?

Säkrast är kanske att säga det minsta möjliga – att det var någonting som ”urartade”? För det var ju det som polisen sa till oss, och polisen måste man ju lita på.

Och det är verkligen svettigt att vara styrelseordförande i fotbollsklubben Malmö FF. Här kommer supporterklubben och vill ha en banderoll på läktaren där man säger att MFF-familjen är enad mot nazismen.

En av supporterklubbens profiler ligger svårt skadad på sjukhus efter det nazistiska överfallet. Men ordföranden Håkan Jeppsson dristar sig ändå till att klaga:

”Det är komplicerat när en fotbollsförening plötsligt blir en bricka i ett större politiskt spel. Vi är inte riktigt riggade för att hantera den här typen av frågor över en natt”.

Vi kan lätt se framför oss hur Jeppson sömnlös kastar sig på sitt nattliga läger, innan han en timma före avspark ger tillstånd till banderollen.

En gång i världen var MFF inte formellt, men i praktiken, en gren av arbetarrörelsen i Malmö. Denna arbetarrörelse var självklart mot nazismen och sa det. Sedan har tiderna förändrats. Nu ska allting vara opolitiskt och då vet sådana som Håkan Jeppsson vare sig ut eller in.

Men om man inte ens kan vara emot nazismen, vad återstår då?

Lena Sundström påminde i en krönika i DN om Årets Bild 1985, då en kvinna dänger sin stora handväska i huvudet på en nazist i ett demonstrationståg. Hon menar att det här utspelades på den tiden då motsatsen till en nazist inte förmodades vara en vänsterextremist, utan ”den självklara motsatsen till en nazist i stället var alla vi andra”.

Men det var då. I dag finns en helt annan ängslighet.

En spade är en spade och borde kallas det. Men vem vågar bryta ängsligheten? En sak är säker, utrikesminister Carl Bildt (M) kan knappast vara ett föredöme.

Nio minuter av Ekots lördagsintervju ägnades åt hans försök att blanda bort korten om den antisemitiska och extremnationalistiska rörelsen Svoboda i Ukraina, som har fyra ministerposter i den nya regeringen. När Monica Saarinen påminde om att Bildts partivänner i Europaparlamentet i ett uttalande vädjat till Ukraina att inte bilda koalition med dem, började Bildt tala om annat.

När inget annat hjälpte berömde han sig själv för att vara en av de få som kan Ukrainas historia. Det var närmast surrealistiskt.

För om man inte ens kan medge att en fascist är en fascist, var hamnar vi då?