Pussy Riot-medlemmar i Almedalen 2013 foto: Liv Beckström

Om inte ens ett uppmärksammat exempel som Pussy Riot kan få asyl trots uppenbara skäl till välgrundad fruktan för förföljelse, så är frågan om dagens asylregelverk tolkas allt för hårt, skriver Daniel Färm, chef för Tankesmedjan Tiden.

Att Sverige gränsar till Putins Ryssland ställer särskilda krav på oss att ställa upp för de som kämpar mot det statliga förtryck som drabbar befolkningen där,

Det är oroväckande att förföljelsen av konstnärsgruppen Pussy Riot för deras protester mot Putins förtryck inte har bedömts vara tillräckligt för att bevilja dess medlemmar asyl i Sverige.

Detta väcker frågor om hur hårt dagens asylregler tolkas – också för de som får mindre uppmärksamhet. Men det visar också varför ett totalt asylstopp vore helt fel både principiellt och politiskt.

Sverige behöver upprätthålla en reglerad och långsiktigt hållbar asylpolitik som inte bygger på orimliga föreställningar om förutsättningarna för ett litet land att kunna ta emot ett mycket stort antal människor. Det är nu angeläget att hela EU enas om ett gemensamt ansvar för de som flyr undan krig och förföljelse.

I Sverige är det viktigt att upprätthålla principen att politiken aldrig direkt ska lägga sig i enskilda ärenden. Samtidigt måste vi utgå från de beslut som fattas för att kunna utvärdera effekterna av den omläggning av asylpolitiken som på många sätt har varit nödvändig.

Medlemmarna i Pussy Riot, det uppmärksammade ryska feministiska konstnärskollektivet med de färgglada balaklavorna, har visat på stort mod med sina träffsäkra punkprotester mot förtrycket i Putins Ryssland.

Sedan 2011 har dessa performanceartister provocerat makthavarna i Kreml och utmanat bilden av att regimen har kuvat all vilja att protestera mot ofriheten i Ryssland. Men fängelsedomarna på grund av ”blasfemi” och den offentliga misshandeln, då uniformerade poliser och kosacker slog vilt mot dem med batonger och piskor, säger mycket om vilket Ryssland vi har idag.

Det är viktigt att inte undergräva asylrättens kärna. Men också politiskt viktigt att inte svika den svaga men förhoppningsvis spirande demokratikampen i Ryssland.

Det är möjligt att Pussy Riotmedlemmarna inte har kunnat visa upp tillräckliga bevis för att de känner en välgrundad fruktan för förföljelse i Ryssland. Det är också möjligt att Putin i själva verket är en upplyst och välmenande renässansfurste.

Men givet det vi vet om Pussy Riots förmåga att trycka på det auktoritära styrets ömmaste punkter, och det vi vet om Putins högst begränsade hämningar i att slå ned mot oliktänkande, så finns det anledning att fråga sig vad som skulle krävas mer för att få asyl i Sverige.

Om inte ens ett uppmärksammat exempel som Pussy Riot kan få asyl trots uppenbara skäl till välgrundad fruktan för förföljelse, så är frågan om dagens asylregelverk tolkas allt för hårt.

Och det visar i sin förlängning varför högeridéer om totalstopp för att söka asyl i Sverige över huvud taget är fel både i principiellt och politiskt. Tvärtom behöver vi också framöver kunna erbjuda skydd för de som vågar protestera mot diktaturens kreatur. Även i Ryssland.

Ett totalt asylstopp skulle bara spela Putin i händerna.

Nu behövs sans och balans – åt båda hållen. Det är orimligt att alla som flyr undan krig och förföljelse i krishärdarna i Mellanöstern, Afrika och Sydasien ska få skydd just i Sverige – även om vi ska ta vår del av ansvaret också för dessa. Det har vi också gjort – med råge. Nu är det viktigt att även andra länder, inte minst inom EU, tar sin del av ansvaret.

Men Sverige kan inte stänga ned rätten till skydd i vårt land helt. En central del i omläggningen av den svenska migrationspolitiken var att asylrätten skulle försvaras. Även i dess snävaste form – definitionerna i FN:s flyktingkonvention – bör den som känner en välgrundad fruktan för förföljelse av en stat som Putins Ryssland kunna få skydd i Sverige, om de har kommit hit direkt.

Det är principiellt viktigt att inte undergräva asylrättens kärna. Men det är också politiskt viktigt att Sverige inte sviker den svaga men förhoppningsvis spirande demokratikampen i Ryssland.

 

Daniel Färm

Daniel Färm är chef för Tankesmedjan Tiden