Bil
Bild: stock.xchng

När justitieminister Beatrice Ask härom månaden lanserade idén om att misstänkta – alltså ännu inte dömda, eller ens prövade – sexköpare skulle få lilafärgade kuvert hemskickade till sig eftersom “det värsta som kan hända en sexköpare är att någon i omgivningen ska få reda på vad de gjort, frun eller grannen“, tog det hus i helvetet. Framför allt inom den så kallade bloggosfären restes krav på Asks avgång och justitieministern tvingades efter en tid att backa helt från sitt uttalande.

Moderaternas pr-maskineri försökte få utspelet till att Beatrice Ask bara gav uttryck för ett hastigt infall som plötsligt råkade dyka upp i hennes hjärna. Det faktum att Beatrice Ask, en av de verkliga moderata trotjänarna – internt och kärleksfullt kallad Bea, till och med i statsministerns offentlighet, skulle ha sluntit så med tungan har fått många ögonbryn att höjas.

Tidskriften Fokus har gjort mer än så, och redan lanserat idén om att Asks utspel var noga planerat, och ett sätt att återta de väljare som lockas av Sverigedemokraternas fokus på hårda tag mot kriminalitet vid sidan av deras mer svårsmälta budskap om etnisk (“kulturell”) segregering och allmän muslim-hets.

Och frågan är om inte Fokus har rätt. I går annonserade Ask att Moderaterna vill tvångsvårda dömda sexbrottslingar – efter avtjänat straff – och för några veckor sedan meddelade alliansregeringen att den kör över Lagrådet och öppnar för att drogtesta minderåriga utan deras föräldrars medgivande.

Tvångsvård av sexbrottslingar efter avtjänat straff är en gammal idé från Folkpartiet – den borgerliga samling som hittills gjort mest för att vulgarisera bilden av brott, straff, och vikten av “hårda tag” i samhället.

Det som däremot minskar, och har så gjort i hisnande hastigheter allt sedan 1990-talskrisen, är resurser till brottsförebyggande verksamheter. Fritidsgårdar, skolkuratorer och vårdande insatser på landets anstalter. En efter en försvinner de medan borgerliga politiker och Sverigedemokrater ropar på fler poliser och hårdare påföljder.

De gör det trots att våldsbrotten i till exempel Stockholm har minskat. Och trots att företrädare för polisen själva säger att det inte hjälper med fler poliser, att kommunerna måste satsa pengar på till exempel fritidsgårdar för att kriminalitet ska kunna bekämpas.

Propagandageneral Schlingmanns “nya” moderater må låna all sin allmänna retorik från Socialdemokraterna i jakten på att locka så många väljare som möjligt samtidigt som de monterar ner välfärden på bästa Bo Lundgren-manér. Med Sverigedemokraterna presumtivt i riksdagen blir det allt tydligare att de fortfarande ser världen genom samma ögon som förr: de hårda, repressiva mörkblå.