Fredagskrönikan Coronakrisen ställer de riktigt svåra existentiella frågorna på sin spets. Hur många kan vi låta dö en för tidig död för att alla andra ska kunna leva ett drägligt liv i en ekonomi som inte fullständigt krackelerat, undrar Anders Jonsson.
Med halvannan månad med covid-19 i full fart åtminstone i Stockholmsområdet kan vi konstatera att det inte är digerdöden det handlar om. Den mänskliga existensen hotas inte och sjukvården har klarat av att ställa om så att intensivvårdsplatserna räcker.
Visserligen har dödstalen stigit kraftigt från mitten av mars, men pestens tid är inte här. Ändå agerar i stort sett alla länder som att det vore så. Förklaringen är naturligtvis att det rör sig om en global pandemi som väcker stor rädsla överallt och som trots allt skördat många offer. Och det kommer ju av allt att döma att bli än värre när pandemin når fattiga, tättbefolkade länder, med små sjukvårdsresurser.
I Sverige skulle dödstalen sannolikt ha varit färre om politikerna satsat mer på äldreomsorgen enligt de förslag om nya bemanningsregler som lagts fram. Men av dem blev inget eftersom det ansågs för dyrt. Få talar högt om det, men människoliv värderas i pengar. Det har inte funnits någon högljudd opinion för höjda skatter eller omprioriteringar som skulle ge äldrevården mer resurser och en lägre personalomsättning.
Jag avundas inte dem som till slut måste fatta beslut som innebär att ganska många kommer att dö lite tidigare än de annars skulle ha gjort
Det är också fullständigt självklart att ingen ansvarig politiker med berått mod kan stå upp och säga att vi i det här läget får acceptera att en del människor kommer att dö för att den långsiktiga skadan inte ska bli helt förödande med en djup depression och massarbetslöshet.
Men i verkligheten är det den avvägningen som måste göras och i någon mån redan görs. När Sverige valt att inte helt stänga ner som i många andra länder handlar det inte bara om att vår tillit till våra myndigheter ska göra att vi sköter oss utan patrullerande polis på gatorna. I bakgrunden finns också en förhoppning om att reducera skadan på ekonomin.
Vad är då ett människoliv värt i samhällsekonomiska termer? När Trafikverket beräknar vägbyggen för att få ner trafikdöden är siffran drygt 40 miljoner. Försäkringsbolag gör andra uppskattningar och en uppskattning är att ett räddat liv är värt drygt 20 miljoner. Detta sagt enbart för att få några siffror i de ställningstaganden som nu måste göras.
Just nu satsar staten 100-tals miljarder för att mildra effekterna som restriktionerna för att förhindra en för snabb spridning av covid-19 givit. Även om Sverige är sällsynt väl rustat med en låg statsskuld så finns det naturligtvis en gräns för hur mycket som kan göras. Staten kan inte ta över hur mycket löne- och andra driftskostnader som helst.
En tvåsiffrig arbetslöshet som blir långvarig kommer sannolikt att skada folkhälsan mer än viruset. Därför är det lika viktigt att hantera ekonomin som smittspridningen. När andra länder börjar öppna upp har Sverige rimligen ett litet försprång eftersom vi inte stängt igen på samma sätt.
Det är en svår avvägning som måste göras för att minska de långsiktiga skadorna. Jag avundas inte dem som till slut måste fatta beslut som innebär att ganska många kommer att dö lite tidigare än de annars skulle ha gjort för att de som lever kvar ska få ett drägligare liv.
Pandemin visar den krassa verkligheten. Människoliv kan inte räddas till vilket pris som helst. Då kan det gå riktigt illa.
Anders Jonsson har lång erfarenhet av politisk bevakning och har bland annat varit inrikeschef på Sveriges Radios Ekoredaktion.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
