Porträttbild på German Bender, med allvarlig min och iklädd en grå kavaj
German Bender, programchef för arbetsmarknad och utbildning på Tankesmedjan Arena Idé.

DEBATT Moderaterna säger sig vilja bli »Sveriges ledande skolparti«. Det gör de genom att kopiera en havererad amerikansk skolreform och genom att ha en tydlig samsyn med SD, skriver German Bender, programchef på Arena Idé.

Moderaternas närmande till Sverigedemokraterna handlar inte bara om retorik och partiledarsamtal. Det handlar också om konkret politik. Ulf Kristersson har själv pekat ut brottslighet, energiförsörjning och invandringspolitik som tänkbara samarbetsområden. Kanske kan även skolan snart läggas till den listan.

Moderaterna lanserade nämligen nyligen ett sjupunktsprogram för skolan som uppvisar tydliga likheter med Sverigedemokraternas »åtgärdspaket för ordning och reda i skolan«. Fem av Moderaternas sju punkter (närmare bestämt 1, 3, 5, 6 och 7) har direkta motsvarigheter i de åtta punkterna som Sverigedemokraternas »åtgärdspaket« innehåller. Särskilt intressant är SD:s hårt kritiserade och drakoniska förslag att införa statliga internat för »särskilt problematiska elever, som utgör en allvarlig risk för övriga elever och lärare eller dömts för brott«. Riktigt så långt går inte Moderaterna i sina förslag, men de skriver att »omplaceringar och permanenta avstängningar måste kunna genomföras på ett bättre sätt«, »exempelvis om en elev begått allvarliga brott« och att »lagstiftningen ska utformas så att dessa elever kan fullfölja sin skolplikt.« Resonemanget ligger alltså inte långt från SD:s.

I andra delar av programmen är samsynen ännu mer slående. Bägge partierna vill att elever ska kunna gå om klasser och rätta sig efter en lärarkår med stärkta sanktionsmöjligheter. Man vill »ge rektorn en tydlig skyldighet att upprätthålla ordning« (M) och »med disciplinära åtgärder efterhålla ordningsregler i skolmiljön« (SD). M vill »skriva in ordning och studiero i skollagens portalparagraf« och SD vill att »studiero, trygghet och lärande ska vara ledorden i skolan«. Partierna vill ha mer fokus på ”faktakunskaper” och nämner inte ens elevernas kritiska tänkande i sina program.

Om man vidgar perspektivet bortom debattartiklarna och jämför andra delar av partiernas skolpolitik finns det ännu fler punkter där man är ense. Exempelvis vill både M och SD införa obligatorisk språkförskola för nyanlända barn. Bägge partierna vill också införa betyg i årskurs fyra (M vill ha det redan i årskurs 3), samt digitalt och centralt rättade prov.

Likheterna mellan partierna finns också i de frågor man väljer att inte ta upp i sin skolpolitik. Inget av partierna vill begränsa vinstuttagen som dränerar den svenska skolan på resurser och bidrar till den ökade skolsegregationen genom att vinstdrivande skolor försöker attrahera de mest lönsamma eleverna. Vare sig M eller SD vill förbjuda aktiebolagsskolor eller ändra skolvalsreglerna för att minska segregationen. Inget av partierna vill stärka den kompensatoriska resursfördelningen, det vill säga skjuta till mer pengar till skolorna med störst behov.

Men det finns också skillnader i partiernas skolpolitik. Moderaterna betonar i högre grad än SD en strängare kontroll genom fler kunskapstester och hårda sanktioner, som stängning av skolor. SD fokuserar å sin sida mer på att separera nyanlända elever tills de »kan delta i ordinarie undervisning utan att innebära en störningsfaktor för andra elever«. Partiet vill också inskränka kulturyttringar bland elever med utländsk bakgrund genom strikta regler för vilka kläder, språk och hälsningsfraser som ska anses godtagbara i skolan. Frågan är vilka av de förslagen SD skulle få igenom i en eventuell förhandling med M och KD?

Det sju punkterna i Moderaternas nya skolprogram saknar helt förslag som på allvar kan rå på skolans verkliga problem: den ökande segregationen, de växande kunskapsklyftorna och den ojämlika resursfördelningen. Men Moderaternas sjupunktsprogram är inte baserat på en fungerande skolpolitik, tvärtom. Inspirationen både vad gäller innehåll och namn är en havererad skolreform från tidigt 2000-tal: »No Child Left Behind« (NCLB), som drevs igenom av den djupt konservative amerikanske presidenten George W Bush. Den skarpaste kritikern av NCLB-politiken var faktiskt George W Bushs egen biträdande utbildningsminister Diane Ravitch, professor vid New York University. Till en början var hon en hängiven anhängare av reformen, men efter några år tvärvände hon eftersom NCLB:s tydligaste effekt var nedläggning och försämring av välfungerande och uppskattade skolor runtom i USA, samtidigt som den inte ledde till högre skolresultat. Ravitch beskriver No Child Left Behind som »den offentliga skolans dödsstjärna«, och menar att reformen »stigmatiserade landets offentliga skolsystem«.

Det är alltså med denna skrotade dödstjärna som ledstjärna, som Moderaterna säger sig vilja bli »Sveriges ledande skolparti«. Det kommer man inte lyckas med. Faktum är att det är svårt att betrakta Moderaternas nya skolpolitik som ett seriöst program för att komma tillrätta med skolans verkliga problem. Däremot kan det vara en viktig bit i pusslet för att skapa ett nykonservativt regeringsunderlag med Sverigedemokraterna. Kanske är det också den egentliga avsikten?

German Bender, programchef för arbetsmarknad och utbildning på Arena Idé