Midsommar med Sveriges sista sill

Fångsten blir djurfoder. Trålning borde förbjudas i hela Östersjön.

Sill och potatis är en den svenska högtidsmaten framför andra. Vi äter inlagd sill och stekt strömming till jul och påsk, och inte minst till midsommar.

Midsommarbord med vit duk och nyplockade ängsblommor. Sillsallad och gubbröra, senapssill och skärgårdssill. Matjes med fint hackad rödlök och gräslök från landet. Knäckebröd med stekt strömming.

Men snart äter vi Sveriges sista sill. Bestånden av sill i Östersjön (eller strömming som det kallas norr om Kalmarsund) håller nämligen på att kollapsa.

Det beror dock inte på att vi svenskar äter för mycket fisk. Det är bara en tiondel av den fisk som fångas i Östersjön som hamnar direkt på våra tallrikar. Resten – 90 procent av fångsten –går enligt Havs- och vattenmyndigheten till foderindustrin.

Forskare och experter larmade i åratal om att torskbestånden höll på att kollapsa

Östersjöfisket är alltså numera en integrerad del av köttindustrin, det är för att vi inte vill avstå från danskt griskött och turbokycklingar som vi bedriver rovdrift på den sista sillen i Östersjön.

Och det är inte några små puttrande fiskebåtar som fångar fisken, utan jättelika industritrålare. De 20 största båtarna tog upp 95 procent av Sveriges totala fångst av östersjöfisk förra året. Industritrålare bryr sig inte om fiskens storlek, de mäter fångst i ton fiskprotein som kan malas till mjöl. När de trålar upp fisk som inte hunnit växa till sig blir det inga större fiskar kvar till det kustnära fisket, som är nära att slås ut helt och hållet, det är bara några hundra båtar kvar längs med hela kusten.

Vi tar det en gång till.

90 procent av fångsten blir till djurfoder.

95 procent fiskas av 20 industritrålare.

20 trålare. Landsbygdsminister Peter Kullgren skulle bara behöva boka ett mellanstort konferensrum på regeringskansliet för att kunna bjuda de ansvariga på fika – och en avvecklingsplan.

För så här kan vi inte fortsätta.

Men den nuvarande regeringen verkar inte ha någon plan för att rädda den sista sillen. Trots att vi varit med om att detta en gång tidigare, med torsken. Forskare och experter larmade i åratal om att torskbestånden höll på att kollapsa, Isabella Lövins bok Tyst hav som kom 2007 var en väckarklocka för den breda allmänheten, men politikerna valde att inte lyssna och nu är torsken i princip borta. Inget tyder på att bestånden håller på att återhämta sig, tvärtom: det är fler torskar som dör än de som uppnår könsmogen ålder och kan reproducera sig, så bestånden blir bara mindre och mindre.

Det är ohyggligt. Det brukade finnas så mycket torsk utanför Själsö på mitt älskade Gotland att det räckte att ro ut ett par hundra meter från stranden för att fylla ekan, fisketuren fick avbrytas för att det blev för mycket fisk.

På FN:s havsmiljökonferens fick Isabella Lövin frågan om vad som borde stoppas först – föroreningen av haven eller överfisket. Hon svarar: överfisket. För om vi tömmer haven på fisk, då kommer de att dö i vilket fall.

I Östersjön har sillen och strömmingen en nyckelroll i ekosystemet. Trålning borde förbjudas i hela Östersjön, som tidigare generaldirektören för Fiskeriverket har krävt.

Nyligen fångade Naturskyddsföreningen Sveriges klimatminister Romina Pourmokhtari på film när hon på FNs havsmiljökonferens skryter om att Sverige förbjudit bottentrålning i marina reservat. ”It’s worth an applause, isn’t it”, säger hon. Trots att ambitionsnivån alltså är att bottentrålning ska vara förbjudet i avgränsade marina reservat, men fortfarande tillåtet överallt annars. Det är dock värre än så. För det Romina Pourmokhtari säger – det hon fräckt ber om applåder för – är inte sant. Sverige har antagit en lag som gör det möjligt att förbjuda bottentrålning i marina reservat. Men regeringen har inte fattat beslut om något förbud. Så trålningen fortsätter.

De tjugo båtarnas ägare blir rika, den danska grisindustrin går bra, vårt älskade Östersjön går under. Glad midsommar, ni som firar.

Lisa Pelling