ledare Varför har så lite hänt efter #metoo? Kan det vara så att vi glömmer vilka de verkliga makthavarna är? Det är inte politikerna, det är cheferna på våra arbetsplatser och det är chefernas chefer.
För drygt en vecka sedan avslöjade ETC att kungens personlige krögare och en av de största och mest namnkunniga kockarna inom restaurangbranschen använt sitt kök och arbetsplats för att systematiskt sexuellt trakassera och ofreda unga kvinnor och till och med kräva sex i utbyte mot ett kliv upp på karriärstegen. En av de utsatta kvinnorna berättar:
Han kallade in mig på sitt kontor. Och sa ”nu har jag gjort dig en tjänst så då får du göra mig en tjänst”. Så drog han ner byxorna och ville att jag skulle suga av honom. Jag … gjorde det. Nu efteråt undrar jag vad fan jag höll på med. Men då kände jag att jag var tvungen att göra det för att få behålla jobbet.
Vi måste prata om varför så många chefer inte gör sitt jobb.
Det är ett vidrigt tydligt exempel på den kombination av maktmissbruk och kvinnoförakt som går som en röd tråd i de berättelser som berättats sedan oktober 2017, när Sverige och många andra länder översvämmades av kvinnors vittnesmål om våldtäkter, sexuella övergrepp och trakasserier. Det #metoo visade var att i princip alla kvinnor hade drabbats, någon gång och på något sätt, eller kände en kvinna som hade det. Och det visade att männen som utsatte kvinnorna fanns och finns inom alla yrken och i alla åldrar.
Det är bedrövligt, om än inte överraskande, att vi år 2020, cirka 70 branschspecifika upprop och över 100 000 underskrifter senare, tvingas läsa om män som utnyttjar och nyttjar kvinnors kroppar som om de vore inventarier på arbetsplatsen och inte människor. Det ETC:s avslöjande om Operakällaren visar är den simpla sanningen att det är svårt att bryta kvinnoförnedrande maktmissbrukande vanor och strukturer. Det är särskilt svårt att bryta när beteendet inte följs av konsekvenser.
Ett av vittnesmålen i politikeruppropet #imaktenskorridorer illustrerar just detta, vad som saknas för att metoo inte ska reduceras till framför allt mediala uthängningar, personlig vedergällning och ett kollektivt feministiskt stridsrop:
Det som gjorde mig mest besviken var avsaknaden av stöd för mig. Från min styrelse, från förbundsstyrelsen, från partiet… Det hände aldrig någonting. Det blev aldrig något uteslutningsärende, polisutredningen lades ned och han bytte parti – som inte heller vill ta i frågan. Nu arbetar han för Svenska kyrkan.
”Tre år har gått, vad gör ni makthavare?” frågade sig #tystnadtagning i ett pressmeddelande i måndags, exakt tre år sedan deras metooupprop publicerades. Ja, varför har så lite hänt på tre år? Kan det vara så att vi glömmer vilka de verkliga makthavarna är? Det är inte politikerna, det är cheferna på våra arbetsplatser och det är chefernas chefer.
Vi måste prata om varför det självklara kravet att arbetsgivare måste sluta skydda, anställa och tjäna pengar på förövarna inte har hörsammats. Vi måste prata om varför så många chefer inte gör sitt jobb. Är det bristande kunskap om arbetsmiljöansvaret det handlar om – utbilda cheferna. Är det underlåtenhet att agera på grund av konflikträdsla det handlar om – omplacera cheferna. Är det cheferna själva som förgriper sig på sina anställda – säg upp dem.
Metoo lade skammen där den hör hemma, hos förövaren. Metoo 2.0 måste lägga ansvaret för att kvinnor inte ska vara rädda för att gå till jobbet där det hör hemma, hos arbetsgivaren.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
