Men Olof Palme minns man …

“När jag lyssnar på dem, tänker jag på vad Sverige en gång stod för.”

Sedan 2020 har jag arbetat som massör under mina ledigheter på flyktingförläggningen Moria (Kara Tepe II) på Lesbos. Här, bland tält, myller, damm och ständigt väntande människor, möter jag kroppar som bär berättelser, berättelser om flykt, sorg och förlust, men också om drömmar som gått sönder.

Det som slår mig mest är hur bilden av Sverige har förändrats. För inte så länge sedan talade många om Sverige som ett land av trygghet, solidaritet och humanitet. Ett land som stod upp för mänskliga rättigheter. I dag möter jag något helt annat.

Människor som flyr krig, klimatförändringar och fattigdom berättar att Sverige inte längre framstår som det öppna landet i norr, utan som ett kallt och obarmhärtigt land.

Sverige, säger de, bygger murar, bokstavligt och symboliskt.

Många skräckhistorier

Jag lyssnar till unga män från Afghanistan som berättar om sina år i Sverige. “Min brorson tog sitt liv där”, berättar en man tyst. “Han kastades under fyra år mellan hopp och förtvivlan. Varje dag levde han i ovisshet.” En kvinna berättar om sin lillasysters vän som flydde till Sverige, bodde utomhus i flera veckor, sov i skogen, blev våldtagen och till slut försökte ta sig till Tyskland till fots. Hon dog i Danmark.

På Moria camp finns många skräckhistorier, men också frågor.

“Varför inte Sverige?” frågar de. “Varför vill Sverige inte längre ha oss?”

Och jag frågar mig själv: Vilka är vi nu, som land, för dessa människor? När jag lyssnar på dem, tänker jag på vad Sverige en gång stod för. På ett land som vågade vara moraliskt. På en idé om solidaritet som inte stannade vid landets gränser.

Men Olof Palme minns man.

Namnet kommer upp om och om igen, i tält och på dammiga stigar.

“Olaf Palmi”, säger de med respekt. De har hört sina föräldrar tala om honom. För dem symboliserar han det Sverige som vågade stå upp för rättvisa, för mänsklig värdighet, för internationell solidaritet.

Vem bär idén i dag?

Palmes ideologi vilade på tron att världen hänger ihop, att orättvisor i Kabul, Santiago eller Soweto också berör Stockholm. Han talade om solidaritet inte som välgörenhet, utan som ett moraliskt ansvar. Han såg människan, inte passet.

Och på Moria, där människor lever i väntan, är hans ord fortfarande levande.
När en ung afghansk man säger “Sverige var vårt hopp”, känner jag att något gått förlorat. Vi har blivit något annat, hårdare, mer rädda, mer tysta inför lidande.

I svensk politik idag talas det ofta om “realism”. Men vad är realism utan medmänsklighet? Vilket parti, vilken politiker, bär i dag en idé om Sverige som ett land som vågar stå upp för solidaritet, jämlikhet och internationellt ansvar?

Vilka är vi nu?

Vilken ideologi gör att Sverige kan bli det land som Olof Palme stod för och byggde, ett land som inte vände bort blicken? Kanske är det just Socialdemokratins förlust av sin ideologiska kompass, den som en gång pekade utåt, mot världen, som tydligast visar hur långt Sverige har rört sig från Palmes idé om solidaritet utan gränser. Socialdemokraterna har gått från att vara rösten för solidaritet och internationell rättvisa till att bli förvaltare av en allt hårdare migrationspolitik. I jakten på makt har man tappat något av det som en gång var själva självkänslan i svensk politik, tron på att medmänsklighet inte är naivitet, utan styrka.

När jag lämnar lägret för dagen, ser jag solen gå ner över Egeiska havet. Barn skrattar, någon spelar musik från en mobil. Livet fortsätter, trots allt.

Men jag bär med mig deras ord, deras historier, och frågan som inte släpper taget: Vilka är vi nu? Och mitt i all misstro, all sorg och vrede, finns fortfarande ett ljus, en minnesbild av ett annat Sverige.

Men Olof Palme minns man.

Hans namn viskas fortfarande som ett hopp, som en påminnelse om att medmänsklighet en gång var politik, och kanske kan bli det igen. Men, ”Olaf Palmi” vem blir din efterträdare?

Parul Sharma, Människorättsjurist