Marcus Priftis.

Hur kan en hälsningsrutin vara ett större islamistiskt hot än vapenexporten till Saudiarabien? För att medielogiken alltid sätter symboler före den konkreta verkligheten.

Okej, jag var väl lite egokränkt över det uteblivna mediala intresset för min senaste bok »Från snack till verkstad«, där jag samlar 47 framgångsrika exempel på praktisk antirasistisk handling. Alla författare har ett korn av narcissism i sig, och nog tänkte jag en och annan självcentrerad tanke åt hur lite som hördes i mediebruset om min Angelägna Skrift.

Men sedan egots vibrationer avtagit är det lätt att se mönstret. Samhällsdebatten i allmänhet och medierna i synnerhet prioriterar alltid symboliska handlingar och personkonflikter framför konkret handling och faktiska resultat. Det vardagliga, kommunala gnetandet för ett mer jämställd lokalsamhälle är direkt osexigt för dem som producerar samtidens berättelser. Att gotta sig i huruvida Gudrun Schyman eller Joakim Lamotte gjort mest för jämställdheten är däremot klickfest och chill.

När praktiken skär sig mot symboliken blir detta extra tydligt. Är det något man kan lära sig av det offentliga haveriet kring miljöpartisten Yasri Khan och hans uteblivna handslag, förutom att Sverige är sämst på mångfald och har lätt att mobilisera till islamofobisk panikångest, är det just detta: att symboler alltid går före praktisk handling.

Symbol: Yasri Khan är obekväm med att skaka hand med kvinnor.

Praktik: Khan har byggt en organisation med en stark representation av kvinnor i ledande positioner.

Symbol: De senaste tio årens regeringar pratar gärna om hur det öppna samhället måste värnas mot våldsbejakande islamism.

Praktik: Samma regeringar har exporterat vapen till Saudiarabien, världens ledande producent, finansiär och exportör av våldsbejakande islamism, och skänkt pengar till den turkiska regimen för att den ska »ta hand om« flyktingarna.

Det är möjligt att Yasri Khan är en radikal islamist. Men de belägg som hittills anförts för detta har varit svaga eller direkt skrattretande. (Och idén att ett naivt och inkluderande Miljöparti infiltrerats av konspiratoriska islamister med dold agenda är alltför lik en rasistisk konspirationsteori för att få passera utan att omfattande bevis läggs på bordet. Detta har ännu inte skett.)

Hur det än är med Khans »egentliga agenda« är det bisarrt att han får löpa gatlopp som islamistisk kvinnohatare på grund av en annan hälsningsrutin och ett pekfinger i luften, samtidigt som vapen skeppas till Saudiarabien och skattepengar skänks till Erdogans gränskontroll.

Det är symbolernas triumf: Khan uppträder som muslim och bedöms därför utifrån en förutfattad mening om muslimer – där det inte är oväsentligt att åtta av tio mediebilder av muslimer är negativa. Regeringen bär å andra sidan på de så överlägsna »svenska värderingarna«, och att den skulle bidra till den globala jihadismens tillväxt och spridning är därför uteslutet.

Verkligheten – de konkreta effekterna av Khans respektive regeringens verksamhet – är uppenbart av underordnad betydelse.

Jag säger inte att symboler är betydelselösa. Men under arbetet med »Från snack till verkstad« har jag känt mig allt mer dragen mot verkligheten. Samtidigt som den tilltagande polariseringen, fixeringen vid yta och viljan att vantolka alla som inte svurit trohet till ens egen ringhörna gjort symboldebatten allt mindre tilltalande.

Ni som tycker att valet av hälsningsrutin är en viktig jämlikhetsfråga, gå med Gud. (Men kolla så att det inte i själva verket är djävulens ärende ni går.) Själv tänker jag gå ner på golvet ett tag.

Det här är min sista krönika. Tack för att ni har hängt med så här länge. Från och med nu hittar ni mig ute i praktiken.

Marcus Priftis