Marika Lindgren Åsbrink

debatt Med ökade klassklyftor har följt en allt större klyfta mellan hur nöjda människor är med sitt liv och hur mycket oro de känner. Personer med låg utbildning och låg inkomst är mindre nöjda och mer oroliga än de med hög inkomst, vars välbefinnande har ökat, visar ny statistik från LO.

Inkomstskillnaderna har ökat snabbare i Sverige än i något annat jämförbart land under de senaste decennierna. Det har inte bara konsekvenser för människors plånböcker, utan även för deras välmående. Statistik som LO har tagit fram (baserat på SOM-data) och som vi släpper idag visar att också klyftan i nöjdhet med det egna livet blir allt större mellan personer med hög respektive låg inkomst. Över tid har allt större andel av höginkomsttagare blivit nöjda med sitt eget liv, medan ingen ökning skett för låginkomsttagare de senaste tjugo åren. Varannan höginkomsttagare är mycket nöjd med sitt liv, men bara var fjärde låginkomsttagare.

I ett samhälle med växande klyftor blir det allt trevligare att vara utvecklingens vinnare, medan det är svårt att vara nöjd med sitt liv om man tillhör den förlorande sidan. När klyftorna växer betyder det att den som är utvecklingens förlorare hamnar allt längre ifrån de möjligheter som en genomsnittlig person har. Det som betraktas som normal levnadsstandard i samhället blir allt mer avlägset. Det är inte förvånande att detta har en påverkan på människors nöjdhet med livet.

Också när det gäller oro finns klyftor mellan människor. Personer med lägre utbildning eller lägre inkomst är oftare oroliga för att drabbas av olika typer av svårigheter, som exempelvis att bli allvarligt sjuk eller att bli utsatt för brott. Det är också vanligare att oroa sig för hur pensionen ska bli.

Även oron för olika typer av samhällsfenomen är ojämlikt fördelad. Högutbildade är oftare oroliga än andra för miljöförstöring och klimatförändringar, medan lågutbildade oftare oroas över terrorism, ökat antal flyktingar, hög arbetslöshet, nynazism och organiserad brottslighet.

I ett samhälle med växande klyftor blir det allt trevligare att vara utvecklingens vinnare, medan det är svårt att vara nöjd med sitt liv om man tillhör den förlorande sidan.

När man beskriver dessa skillnader är det slående hur de illustrerar en klassmässig klyfta i vilka politiska frågor människor prioriterar och vilken verklighetsbild de har. När det gäller exempelvis migration och brottslighet, två av de mest omdebatterade frågorna på senare år, gäller de politiska skiljelinjerna i debatten inte bara vilka åtgärder som borde vidtas, utan också om det över huvud taget existerar några problem på respektive område. Frågan om brottslighet reduceras exempelvis ofta till en strid om huruvida statistiken visar att brottsligheten ökat eller minskat över tid. Aggregerade siffror är dock förmodligen ganska irrelevanta för människors oro för kriminalitet.

Om ungefär varannan person med lägre utbildning är orolig för den organiserade brottsligheten, medan detsamma bara gäller var fjärde person med högre utbildning, så säger det inget om att den ena eller andra gruppen förstått frågan bättre än någon annan. Det säger desto mer om att olika grupper lever olika liv, med olika risker att drabbas och olika konsekvenser om det sker. På motsvarande sätt är det inte särskilt förvånande att grupper som rent statistiskt löper större risk att bli arbetslösa, få låg pension eller bli sjuka – allihop företeelser med tydlig klassmässig koppling – också oftare oroas över detta.

Den ojämlikt fördelade oron har kraftfulla politiska konsekvenser. Den som inte är orolig över att själv bli arbetslös tar lätt på behovet av en trygg a-kassa. Den som inte i någon större utsträckning oroas över brottslighet eller migrationens konsekvenser hävdar gärna att det är andra politiska frågor som borde prioriteras.

Källa: LO/SOM 

På så sätt blir de växande klyftorna också något som föder sig självt. De skapar skillnader i verklighetsuppfattning och därmed också olika politiska prioriteringar. I ett alltmer ojämlikt samhälle blir det allt svårare för oss att möta och förstå varandra.

Marika Lindgren Åsbrink, projektledare för LO:s jämlikhetsutredning