Bild: Mattias Vespä
Veronica Palm foto: Mattias Vespä

söndagskrönikan Det är bra att peka ut rika områden som Stefan Löfven gjorde, men inte tillräckligt. För att inte uttalandet ska falla platt krävs också konkreta reformer för jämlikhet, skriver Veronica Palm.

”Djursholm och Danderyd, det är där du har den största konsumtionen. Brottsligheten och skjutningarna sker i andra områden.” Så sa statsminister Stefan Löfven i veckan till Dagens Nyheter i en artikel under rubriken ”Stefan Löfven: De rikas knarkande göder gängkriminaliteten.”

Och högern gick i taket. Inte för att det inte är sant, för det är det, utan för att de inte tycker att statsministern ska ”peka ut” vissa grupper. Detta kommer alltså från en höger som livnär sig på att stigmatisera och peka ut allt från sjukskrivna och arbetslösa till förortsbor i allmänhet och människor med rötter i andra länder i synnerhet. Magstarkt kan jag tycka, men gör det än tydligare vad Löfven faktiskt gjorde: Han riktade om strålkastarljuset och lät det för en kort stund peka rakt mot de som göder och finansierar de brott som drabbar människor långt från Djursholmsvillorna.

Varje gång det rapporteras om ett överfall i Gårdsten eller Sätra fördjupas klyftorna i samhället. Känsla av ett land som slits isär och av att inte känna sig hemma i delar av landet förstärks. För att komma tillrätta med de brott som hårdast drabbar de som bor och lever i fattigare delar av landet måste även de mentala klyftorna överbryggas. Genom sitt uttalande pekade statsministern på att det hänger ihop, att vad som sker i en del av en stad kan få återverkningar i en annan. Det är det som är ett samhälle – vi hänger ihop.

Danderyd och Djursholm är extremt segregerade områden och de som bor där vill gärna isolera sig och leva vid sidan av samhället enligt egna kulturella koder.

Danderyd och Djursholm är extremt segregerade områden och de som bor där vill gärna isolera sig och leva vid sidan av samhället enligt egna kulturella koder. Men deras beteende påverkar oss andra. Ett partyknarkande i den stora villan när föräldrarna är på Rivieran är ett led i det som gör att en mamma någon helt annanstans tvingas hämta sin son på akuten samma kväll.

Men låt oss inte förblindas av slagordsmässig klasskamp. Det har sällan löst de stora samhällsproblemen. För att varje mamma i varje del av landet ska känna sig trygg när hennes tonåring ger sig ut på kvällen krävs två saker. För det första att synliggöra sambandet, så som statsministern med den äran gjorde i veckan, men det räcker inte.

Utan köpare i Djursholm skulle drogintäkterna till de kriminella gängen minska, men det betyder inte automatiskt att smålangarna skulle gå vidare till ett tryggt liv.

För att inte uttalandet ska falla platt, inte spela någon roll i landets fattiga områden och bara bli moraliserande mot de rika, krävs konkreta reformer för jämlikhet. Utan köpare i Djursholm skulle drogintäkterna till de kriminella gängen minska, men det betyder inte automatiskt att smålangarna skulle gå vidare till ett tryggt liv. Snarare skulle pressen på dem riskera att bli än högre. Hårdare tag mot köp av droger i rika områden måste kombineras med framtidshopp i fattiga. Den som tjänar tusenlappar i ett gathörn är inte alltid den med fullgoda gymnasiebetyg, inte den som kan göra ett kalkylerat val att gå till arbetsförmedlingen när vinstmarginalen sjunker.

För att på bygga samman landet och utrota organiserad brottslighet, våld och droger krävs en andra chans, komvux och en väg till jobb, för han som säljer i gatuhörnet. Det krävs att han kan se en framtid där han får bli vuxen och hitta en lägenhet med rimlig hyra. Han behöver förebilder, en pappa som går till jobbet och en mamma som kan svenska och får vara en självständig individ, att hans brorsa inte får stryk av rasister när han åker in till stan och att hans lillasyrra får en lika bra skola som varje annat barn i landet. Kort sagt. Utan reformer för jämlikhet riskerar Stefan Löfvens viktiga markerande om att samhället är vi tillsammans bara bli slagord och moralism, hur rätt han än har.

Veronica Palm är f d riksdagsledamot för S, och beskriver sig själv som ”Feminist, antirasist och mycket snällare än somliga tror”