Ledare Kooperativ och socialt ägda företag missgynnas av banker och vid offentlig upphandling. En förändring av reglerna skulle bidra till ett mer demokratiskt Sverige.

I slutet av 1800-talet växte den kooperativa rörelsen fram i Sverige. En del såg den som en del av arbetarrörelsen, som en tredje gren bredvid det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen. Andra uppfattade kooperationen som en självständig rörelse och ”kooperatismen” som ett alternativ till både kapitalismen och socialdemokratin.

1899 bildades Kooperativa Förbundet (KF), fram till 1914 var organisationen öppen både löntagarkooperativ och konsumentkooperation. Två välkända fabriker som drevs av arbetarna själva var cigarrtillverkare Fram och klädproducenten Linnea. Även efter att KF blev en renodlad konsumentkooperation ägde organisationen länge egna fabriker. Tanken var att kunna erbjuda arbetare lägre priser.

I början av 1900-talet rasade den så kallade margarinstriden. Privata margarinföretagare hade gått samman i en kartell för att hålla upp priserna vilket fick KF att starta en egen margarinfabrik och uppmana till bojkott av margarin från privata företag. Kooperationen fick stöd av LO och arbetarkommuner, som tillsammans tvingade fram en prissänkning.

Det är samtidigt lockande att fundera på hur Sverige skulle ha sett ut idag om den bredare kooperativa ansatsen som fanns för drygt 100 år sedan hade fått ett större genomslag.

I dagens Sverige existerar flera löntagarkooperativ, som Ljuders Nickelsilverfabrik i Hovmantorp. Jämfört med länder som Italien och Spanien är dock andelen företag som ägs av de anställda liten. Det som dominerar är istället konsument- och producentkooperationen. Det är samtidigt lockande att fundera på hur Sverige skulle ha sett ut idag om den bredare kooperativa ansatsen som fanns för drygt 100 år sedan hade fått ett större genomslag.

Under det senaste decennierna har det skett en våldsam koncentration i näringslivet. Allt större och mäktigare globala koncerner har lagt under sig allt mer av produktionen. Kanske skulle ett utökat kooperativt ägande utgöra ett alternativ. Eller åtminstone vara en motvikt till den globala kapitalismen.

I Thomas Pikettys bok Kapitalet och ideologin utgör ”socialt ägande” en central ingrediens i hans vision om en ”deltagande socialism”. För Piketty är socialt ägande bredare än kooperativ. Det handlar om flera former av företag, där samhälleliga mål står i förgrunden och inte profiten. En liknande form av bred ansats finns i Sophie Nachemson-Ekwalls nyutkomna bok Dags att bry sig – Så kan civilsamhället och den idéburna sektorn lyfta Sverige (Ekerlids förlag, 2021). Fokus för hennes analys är inte bara kooperativ utan allt det som ryms inom det som hon kallar för den tredje sektorn, däribland också föreningsdriven verksamhet och frivilligarbete organiserat av stiftelser.

Nachemson-Ekwall har i flera tidigare böcker och rapporter argumenterat för att kooperation och idéburna företag bör få större utrymme i Sverige. I den nya boken hävdar hon att Sverige nu trätt in i en fjärde fas (den första var den tidiga kooperationen, den andra var mellankrigstidens försök att organisera välfärd genom kooperativa företag och den tredje fasen inträffade under 1990-talet när samhällskontraktet omförhandlades på grund av globalisering och privatiseringar). Den nu rådande fasen karakteriseras, enligt Nachemson-Ekwall, av en bred uppslutning kring klimathotet och FN:s utvecklingsmål. Det skapar, enligt henne, förutsättningar för samverkan mellan samhällets olika sektorer där hon hoppas att den tredje sektorn ska få större utrymme. Hon menar också att tidsandan även påverkat existerande ideella organisationer och kooperativa företag. Flera av dessa har, enligt Nachemson-Ekwall, öppnat för att ”omdefiniera delar av sin verksamhet” i syfte att ”leverera en positiv samhällsnytta”.

Samtidigt pekar hon på flera hinder. Inte minst handlar det om att banker och regelverk gynnar de privata aktiebolagen till nackdel för idéburen verksamhet. Det är bara att hålla med, kooperativa företag har svårare än aktiebolag att få startkapital från banker och missgynnas vid offentliga upphandlingar. Detta har påtalats många gånger, men det har varit svårt att få igenom en ändring.

Om man återknyter till den diskussion som fördes inom den kooperativa rörelsen redan i slutet av 1800-talet så tillhör Nachemson-Ekwall dem som ser kooperation och idéburen verksamhet som en vision bortom höger och vänster. Enligt henne råder det inte konflikt mellan olika ägarformer, men den tredje sektorn utgör ett viktigt komplement till den privata och offentliga sektorn. Här står Piketty för ett annat synsätt. För honom är sociala företag ett verktyg för att utmana de kapitalistiska storföretagen. Nachemson-Ekwalls och Pikettys ansatser är på ett plan motsatta, men inte helt och hållet.

Nachemson-Ekwalls bok är en gedigen genomgång av läget inom svensk idéburen verksamhet, lagstiftning, EU-regler, kooperation i andra länder etc. För den som vill starta ett kooperativt företag eller engagera sig för att den tredje sektorn för större genomslag är boken i det närmaste oundgänglig. Det är en guldgruva oavsett vad man hoppas uppnå med arbetarägande, kooperation och idéburen verksamhet. Pikettys och Nachemson-Ekwalls skilda utgångspunkter sätter fingret på en strategisk fråga. För den som önskar att anställda, medborgare och konsumenter får ett mer direkt inflytande över tillverkning och tjänster och att företag tar ett större samhälleligt ansvar är det en fördel med en bred ansats. Då kan det vara klokt att inte politisera rörelsen för ett socialt ägande, även om det för vissa ingår i visionen om en deltagande socialism. Det skulle nog även Piketty hålla med om.