Bild: Wikimedia Commons

När den indonesiska provinsen Aceh drabbades av tsunamin i december 2004 dog runt två hundra tusen människor, ytterligare flera hundra tusen förlorade sina hem och all infrastruktur jämnades med marken. Men återuppbyggnaden kom igång snabbt och i dag är Aceh i det närmaste helt återuppbyggt.

Exemplet Aceh visar vilken skillnad det gör om det är medelinkomstländer – som Indonesien – som drabbas av katastrofer i stället för de allra fattigaste länderna. Därför är den nuvarande katastrofen på Haiti inte bara en fråga om det akuta och omedelbara stödet till dess drabbade folk. Haiti är också en fråga om global jämlikhet. För när det sedan länge utfattiga landet är hjälpligt på fötter, alla västländer och de flesta hjälparbetare har åkt hem – hur ser beredskapen ut för att hantera nästa katastrof, någon annanstans? Har världssamfundet ork och politisk vilja att jämna ut skillnaderna så att katastroferna blir lindrigare, var de än inträffar?

Just detta måste vara det internationella utvecklingsarbetet främsta mål. Ett första steg är att efterskänka lån. Den kristna biståndsorganisationen Diakonia har i ett öppet brev till den svenska regeringen krävt att den ska använda sin röst i Internationella Valutafonden för att de skulder som Haiti har ska skrivas av. Allt annat är vansinne – att kräva hundratals miljoner dollar av ett så stukat och eroderat land är barockt.

Skuldavskrivning, kombinerat med höjt bistånd som ges som gåva och inte som lån, kan vara avgörande för många små och utfattiga länder. För att få till stånd en mer genomgripande förändring för flertalet av utvecklingsländerna är det däremot viktigare att förändra de krav som tidigare ställts från bland annat Världsbanken och Internationella Valutafonden.

Privatiseringar och avregleringar har varit de senaste decenniernas melodi och den har upprepats som ett mantra, som om den nyliberala formeln skulle vara lösningarnas moder. Men nu äntligen verkar en ny modell för att bekämpa fattigdomen ha fått fäste hos Världsbanken. Det är dess chefsekonom Justin Lin som efterlyser en "tredje väg" mellan 1950- och 1960-talens skepsis mot marknaden och den senaste tidens fixering vid avregleringar, den så kallade Washington Consensus.

SvD skriver om Justin Lins förslag att han "betonar att fria marknader är helt nödvändiga, men de måste kompletteras genom att regeringarna skapar de villkor som behövs för ekonomisk tillväxt. Avgörande är att bygga upp infrastrukturen och sätta fart på industrialiseringen."

Lins tredje väg kan bli banbrytande om den får genomslag och kombineras med starka krav på demokrati. En värld som vi vet kommer att drabbas av många katastrofer framöver behöver starka, stabila och demokratiska stater, som garanter för utveckling och ledarskap. Då är jämlikheten vunnen.