I den amerikanska debatten om höjda lägstalöner finns en uppiggande tanke om att hela ekonomin tjänar på att de allra fattigaste får det bättre.

Den liberala norm – som bestämmer vår tids debatt – föreskriver att löneökningar alltid är skadliga för ekonomin i stort.

Men tänk om det är tvärtom, att höjda löner på en del områden skulle öka efterfrågan i ekonomin i stort? Så att jobben på sikt blir fler, inte färre?

I USA pågår en intressant debatt om de allra fattigastes villkor. Flera delstater röstade förra året för att höja de lagstadgade lägstalönerna. Städerna San Francisco och Seattle gjorde samma sak.

Varuhuskedjor som Walmart, kända för sina snåla villkor för de anställda, har också fattat beslut om att lyfta sina lägsta löner över den federala miniminivån på 7,25 dollar i timmen.

Nick Hanauer, en riskkapitalist i Seattle, var den som tillsammans med det lokala socialistpartiet drev fram beslut i kommunfullmäktige om att höja de lägsta lönerna till rekordhöga 15 dollar i timmen.

Hans tes är enkel men samtidigt rätt självklar: Hela ekonomin tjänar på att de fattiga får det bättre.

För att de allra fattigaste ska kunna överleva har samhället subventionerat de usla lönerna genom att dela ut food stamps. En rapport från Berkeley-universitetet uppskattar att det kostar 150 miljarder dollar om året.

Skulle i stället lägstalönerna höjas i hela USA får folk egna pengar i näven att köpa för – i stället för de förnedrande matkupongerna.

Den reaktionära amerikanska kongressen har hittills stoppat planer på att höja den federala lägsta lönenivån. Men demokraterna funderar på att göra detta till en valfråga 2016.

I Sverige regleras lönerna i kollektivavtal, och politikerna ska inte in och mackla som i USA. Det har funnits starka skäl till att säga nej till propåer om lägstalöner. Vi vill inte ha ett fattigproletariat i Sverige, har man sagt. Men om vi ändå fått ett sådant, trots våra höga principer?

Dagens Nyheter inledde i helgen en reportageserie om slavliknande villkor för migranter och papperslösa som städar och diskar. Den visar att att det finns en stor grupp människor, som vi velat göra osynliga.

Men om vi vill ha ett samhälle som håller ihop, måste fackets kamp för kollektivavtal mer än hittills bli en angelägenhet för oss alla.

Även om vi inte ska planka den amerikanska politiken för att lyfta de fattiga är det en uppiggande tanke att hela ekonomin tjänar på att de allra fattigaste får det bättre.

Och visst kan våra politiker göra en del. Det är hög tid att rensa upp i missbruksträsket kring arbetskraftsinvandringen.

Systemet med visstidsanställningar som staplas på varandra skapar otrygga människor utan riktig framtidstro – knappast något som ökar tillväxten i ekonomin.

Och visst skulle rätt till heltid vara dyrt för handeln och för kommuner och landsting. Men man kan misstänka att åtskilliga ensamstående mammor då skulle våga konsumera och denna ökade efterfrågan på sikt skulle skapa fler jobb på andra områden.