Bild: stock.XCHNG

I går samlades 3 000 politiker och tjänstemän från kommunerna till den årliga konferensen Kommek i Malmö. Det är ett slags kommunekonomernas julafton. Här kan de lära sig allt det senaste om redovisningsmetoder, hur de kan sälja lokaler och sedan hyra tillbaka dem, och om det går att vässa målstyrningen. Säkert nyttigt för räknenissar.

Men de medborgare, som inte är inbjudna till Kommek, skulle nog hellre se en generaldebatt om vad vi ska ha kommunerna till, egentligen, och hur ofta det går rejält snett i verksamheterna, sedan den viktiga budgetbalansen uppnåtts.

I tidningen häromdagen kunde man läsa om att en svårt sjuk kvinna i Åstorp har haft 26 olika personliga assistenter på tio månader.  Svenska Dagbladet har de senaste dagarna haft en serie om mögliga skollokaler, som gör barnen sjuka. Och den utpekade kommunens barn- och utbildningschef svarar: "Om vi vann på bingolotto skulle vi kanske göra de renoveringar som behövs".

Häromåret tvingades ett av de multinationella vårdbolagen betala tillbaka några miljoner, eftersom man debiterat kommunen för hemhjälp till döda. Och ni minns säkert Vetlanda-fallet, där barnavårdnämnden togs med överraskning över av att det funnits en sjuk flicka som bott i ett tält i skogen med sin pappa.

Varför blir det så tokigt? Det finns flera gemensamma nämnare bakom dessa exempel. En är målstyrningen, där politikernas roll reducerats till att i efterhand konstatera att någonting gått snett. Hör en folkvald talas om att en sjuk flicka bor i ett tält i skogen, ska han eller hon hålla tyst. För verksamheten får man inte gå in och joxa med, det är tjänstemännens ansvar. Men kommunkontoren är hårt slimmade, handläggarna missar mycket, idealism har inte sällan ersatts av tappade sugar och ansvarsflykt.

Inte ens ekonomerna – som har en del att säga till om – är nöjda med kommunerna som arbetsgivare.  Dålig personalpolitik, trista arbetsuppgifter och små möjligheter till utveckling, så säger många av dem i en enkät som fackförbundet SKTF gjort.  
När välfärdspolitiken byggdes upp i det här landet var det kommunerna som skulle vara lokomotivet. Endast det bästa är gott nog åt folket, menade Gustaf Möller, 40-talets tongivande socialpolitiker.   

I dag rullar tåget baklänges, med högern i förarsätet och många socialdemokratiska kommunpolitiker som medpassagerare. Drömmen om en offentlighet, styrd av solidaritet och medkänsla, försvann antagligen i det ögonblick en ekonomi i balans överordnades alla andra mål.