Plumpt räcker inte riktigt till för att beskriva Åsa Romsons inlägg i partiledardebatten i söndags.

Att jämställa tragedierna på Medelhavet med förintelsen är inte bara illa, det är historielöst, perspektivlöst, respektlöst. Men det är inte enbart det som skaver efter det miljöpartistiska framträdandet i partiledardebatten. Åsa Romson är inte vilken dussindebattör som helst. Hon råkar även vara Sveriges vice statsminister. Även i en tv-studio där hon trots att hon förväntas låta som om hon inte förberett varje ord hon ska säga, ändå faktiskt förväntas göra just det.

Och det är här det skaver: vem hjälper henne med förberedelserna?

Det sägs att Miljöpartiet varit mycket framgångsrika när det gäller att förhandla till sig politiskt anställda tjänstemän i regeringskansliet. Politiskt sakkunniga, en yrkeskår jag själv tillhört, är ett mytomspunnet släkte. De är alltid närmast ministern, de är talskrivare, rådgivare, alltiallo.

I en nyutkommen bok studerar sociologen Stefan Svallfors, politologen Bo Rothstein och antropologen Christina Garsten de policyprofessionella. De policyprofessionella har ofta, hävdar Svallfors och hans medförfattare, makt utan mandat.

Svallfors och hans kollegor har nog fallit för forskarens frestelse att göra sitt studieobjekt lite större än det kanske är. De har bakat ihop politiskt sakkunniga på regeringskansliet med utredare på fackförbunden, pressekreterare på ideella organisationer och allsköns pr-människor och lobbyister som jobbar på uppdrag av företag.

Formellt sett har politiskt sakkunniga inget annat mandat än det de får av sin chef. Är statsrådet missnöjt får de gå samma dag. De har dock ofta en särskild sorts (informellt) mandat. De nästan alltid själva medlemmar i sitt parti. Och de kan ofta i kapacitet av aktivist i ungdoms- eller studentförbundet tala om för statsrådet vad Partiet skulle säga om det ena eller det andra förslaget/utspelet/initiativet. En utmärkt kompetens, och en viktig roll.

När de är som bäst, är de politiskt sakkunniga ett komplement till den kompetens och sakkunskap som regeringskansliets opolitiska tjänstemän besitter. De är statsrådens kontakt med sitt politiska ursprung: partifolket, partiprogrammet.

När de fungerar som sämst är de politiskt sakkunniga övertygade om att denna kompetens är den enda som chefen behöver. Allt som är värt att veta står i (de allt magrare) partiprogrammen. Tjänstemännen upplevs vilja sinka ministern med invändningar och kompliceringar.

Kanske var det en sådan, lite perspektivlös pol sak, som övade med Romson inför partiledardebatten? Som inte tyckte de var värt att beställa underlag från justitiedepartementets internationellt erkända migrationsexperter så att Åsa Romson kunde få med sig några vettiga talepunkter? Som tyckte att det borde räcka för Sveriges vice statsminister att stå där med sin magkänsla ”detta som sker på Medelhavet är hemskt… *associerar fritt till annat som är hemskt* … som Auschwitz”.

Ovärdigt en vice-statsminister, och ovärdigt ett policyproffs.